Liten och rar, små och söta

Be Mine!

2011-11-07T14:31:00.000-08:00

Ibland är jag så jävla nära att bara släppa allt och bara skrika, eller kanske snarare vråla, ett hänsynslöst FUCK YOU ut i den här Stockholmsluften. Jag lovar, jag är så jävla nära ibland att det känns lite som att jag redan öppnat käften och gjort exakt det, men att den där känslan av (om inte annat så i alla fall tillfällig) tillfredsställelse inte hunnit kicka in riktigt än. Jag är nära ibland men jag vet också att jag inte riktigt kommer göra det, för jag vet ju att det inte riktigt är rättvist. Mot dig alltså.
(Fuck rättvisa.)
(Fuck dig.)
Men nära är jag. Problemet är ju att du är så vansinnigt långt bort från att fatta någonting alls av allt det här, för du har inte greppat något alls av vad det är som händer i min hjärna, de här serierna av fucking explosioner menar jag då. Och jag vet att svordomar tappar sitt sting om man använder dem för ofta. Och jag vet att man verkligen inte ska börja en mening med ”och”, och jag vet att man inte ska blanda in engelska i sitt språk hela tiden men det är lite svårt när allt jag vill är att vara orättvis och bara få skrika FUCK YOU. Plus att svenska svordomar blir så mesiga när man vill något lika hetsigt som jag vill säga det här. ”Fan ta dig” svider helt enkelt inte lika mycket. Jag tänker inte skrika något obscent på svenska ens i mitt huvud. Det skulle bli för verkligt och allvarligt talat, du förtjänar inte det här, inte på riktigt, så jag tar det bara på engelska. Låtsas att det slår hårdare och samtidigt blir mindre verkligt. Win-win situation. Titta, jag gjorde det igen.
Jag vill ju bara ha dig, kan du inte fatta det? Alltså jag vet att jag inte sagt något, men jag vill inte behöva säga något. Jag vill att du bara ska fucking fatta.
Det roligaste är hur du gör allt verkningslöst trots att du är för långt bort (om än tillräckligt nära för att låta mig se dig då och då på klubbarna vi (du och jag menar jag förstås, inga vi finns kvar för oss) hänger på, på gatorna vi strosar på, i affärerna vi shoppar hipsterkläder i) för att röras vid. Det är sanslöst hur du känns så mycket att allt annat blir stumt, som ett blåmärke man tryckt på så länge att huden inte längre känns och man glömmer att man har en himla massa kvadratdecimeter hud kvar som är inte är blåmärkt. På avstånd gör du allt vackert i mitt liv glanslöst. Ingen öl skummar friskt längre. Inga stjärnor glittrar vemodiga ord i natten. Inga nålar sticks. Inga känslor, utom de jag har för dig, känns.
Inga känslor utom de jag hyser för dig bultar, slår, krumbuktar, voltar, spasmar, andas, slår i min bröstkorg. Det är som att jag har ett foster därinne, ett jävla foster som släppt ut allt vatten och är väldigt mycket i förlossningsstadiet, som trycker sina ofödda fötter mot insidan av mina revben och skriker ”FÖD MIG NU” för döda öron. För jag tänker ju inte släppa ut dig därifrån.
Jag tänker inte krysta och sära på benen och smärta ännu mer (för du gör ont i mig) för att eventuellt må bättre senare. Efteråt. Vad skulle det tjäna till? As if a good thing ever would make up for all the pain. Just nu, för tillfället, tills vidare och för alltid, så är problemet att det känns som om det inte kommer kunna finnas något efteråt. Allt är nu, det är allt eller inget fast lite mer som bara ”allt” för jag tror inte att jag kan välja ”inget”.
Jag har aldrig sagt ett ord om det här till dig, om allt det här med mina inre explosioner och foster och fan jag måste sluta med den liknelsen för att tänka på att vara gravid får mig bara att vilja förneka min kvinnlighet. Poängen är att du, du som alltid skrattar åt mina skämt och uppskattar mina spellistor jag gjort till dig på Spotify ibland. Eller, egentligen är det ju inte ibland. Egentligen har jag gjort en ny typ varje kväll och sedan metodiskt raderat dem, låt efter låt för att jag inte vågar skicka dem. Jag har inte sagt ett ord om att jag vill att det ska vara du och jag, du och jag som ett astöntigt, lite småäckligt, halvsunkigt men fucking magnifikt heteropar. Det här är de sista klibbiga trådarna av drömmen och illusionen om kärleken som klänger sig fast vid mitt bröst. Jag tror jag ska slita bort dem snart, det är fan inte värt det. Det är fan inte värt det. Titta, nu kan jag svära på svenska igen, det kan vi väl kalla framsteg? Ja, vi kallar det framsteg så kan jag låtsas att jag gå vidare snart och sluta tänka på dig och att you never were and you never will be mine.
Jag vet inte om du fattar hur pinsamt det känns, hur pinsamt och naket och fånigt det känns att stå själv när allt ens inre skriker efter är att man ska sammanlänkas med en annan. Jag vet inte om du fattar hur puckat det känns. För trots att jag ler okontrollerat varje gång du går in i samma rum som jag och trots att jag hittar fler fantastiska saker om dig varje gång jag ens sneglar på dig, så får du mig att känna mig dum i huvudet. Dum i huvudet, det är så jag känner mig och jag gick ändå ut grundskolan med 320 poäng, gymnasiet med 22.5 och slumrat mig igenom tre terminer på SU. Jag vet inte om du fattar hur det känns att känna sig så jävla pinsamt korkad. Du kanske inte måste veta det, du kanske inte ens borde veta det men allt jag kan tänka är att now you’re gone there’s like an echo in my head and I remember every word you said. Varje ord du sa. Och inget av orden du sa kommer ge mig någon master i något ämne alls. Därmed värdelöst. Sorry.
Men nu ligger jag här i min säng med spasmiska slag i min bröstkorg och ser oss passera i revy. Det är en rätt fin film att se en ensam tisdagskväll, måste jag ändå erkänna, och hade det inte varit för att varje tryck mot blåmärket som är du värker sönder både mig och medvetandet runt omkring mig skulle jag inte haft något emot att ligga här ett tag till och titta. Jag hade kunnat poppa popcorn, slänga mig ner på sängen och tryckt på mellanslag för att filmen skulle starta. Legat där bland myskuddarna och trivts. Gillat läget och sett filmen från början till slut.
Hur vi började i augusti, med ännu inte röda löv, på något uteställe och du glittrade lite mer än dina polare. Hur din jeansjacka satt bättre än något plagg på någon annan. Att du lånade min sjal, garvade åt att jag kallade den scarf och vägrade lämna tillbaka den. Att jag inte fick återse den förrän sju veckor senare, i en värld som blivit kantad av blodröda löv, liggandes i din fåtölj och matchade mig som låg lika utslängd i sängen två meter därifrån med världens största smile på läpparna. (Inte leende, inte svenska, inte göra allt mer påtagligt än det redan är, plus att man inte kan säga smile utan att le och jag måste le när jag minns den första natten av många i din säng med höst utanför och varm vindpust-sommar på insidan) Jag lämnade den där, hade inte sett den på ett bra tag fram tills förra veckan. I saw you at the station, you had your arm around what’s her name, she had on that scarf I gave you, fuck vad ont det gör.
Och filmen fortsätter bra, med stora bullbak, mjöl på näsan och kärlek i luften. Vi dansar så snyggt ihop. Det svider att minnas att vi aldrig var ett riktigt par utan två stycken som träffades för att knulla och kanske göra något mer någon gång ibland men absolut inte facebookstatusa om hur kära och ihop vi var, men fuck it darling, det svider mindre än hur lycklig jag var över att ens få vara nära. Ens få andas din luft. Ens få finnas där för dig alltid. Du, världens finaste i jeansjacka, och jag, bara två ord och ett tecken bort. ”Kan du?” Och mitt ständiga svar: ”Alltid.” Det var ju så. Ju mindre du var min, desto mer var jag din.
Det märks som mest nu, när du är i mig och slår och sparkar och påminner om att jag alltid kommer, om du bara visslar, medan du är någon helt annanstans (fast på samma plats i samma lägenhet i samma stad och nästan likadana kläder som förut men med någon blekt askblond brud som inte lånar ut sina sjalar) och inte låter mig vara nära någonsin mer. Inte. Alls.
Ibland har jag tänkt på hur konstigt jag betett mig när jag varit med dig. Jag har bestämt mig för att det var min paljettklännings fel, den där paljettklänningen jag hade på mig första gången vi möttes. Alldeles för uppklädd förstås, och en helt vansinnigt dålig matchning med den där jävla scarfen, men det var sensommar och kvällarna kan vara kalla då och jag hade bråttom när jag gick hemifrån och jag ville bara inte få lunginflammation – vilket i och för sig också är konstigt för sedan när bryr jag mig om mina lungor? Jag har fan rökt sedan jag var tretton. Men paljettklänningen i alla fall, den hade jag på mig, mest för att dölja att jag antagligen såg lite skabbig ut med halvgammalt smink och slarvig håruppsättning men också för att jag tycker om att se paljetterna reflektera allt ljus så att man blir som en levande discokula. Såhär i efterhand inser jag hur stört out of character det var för mig, att ha på mig en paljettklänning. Såhär i efterhand inser du verkligen inte att det var out of character för mig, för du tror att jag har en grej för paljetter för jag gjorde en fucking grej utav att ha en grej för paljetter fast jag inte har det. Jag ville bara att du skulle minnas mig lite mer, ah något att liksom, du vet, hänga upp mig på. Paljettbruden. Så nästa gång vi sågs hade jag på mig ett armband med paljetter. Jag hade limmat dit dem själv. Jag ville bara att du skulle tycka att jag var lite egen, att jag var en sådan som sket i vad andra tyckte, en sådan som älskade paljetter. Det enda det gav mig i slutänden var väl en ganska misslyckad lögn och att du såhär i efterhand när du tänker tillbaka på dina gamla fuckbuddies så finns jag där, listad som Paljettbruden. Lite som ett artistnamn. Det var allt jag fick ut av det.
Ibland har jag tänkt på hur konstigt det är att du inte någon gång bara råkat börja älska mig. För there’s a moment to seize every time that we meet but you always keep passing me by, men jag menar, det fanns ju så många sådana ögonblick, så många ögonblick du hade kunnat välja, eller liksom bara ramla in i eller något, bara du hamnade I mitt knä. Kanske stötte jag bort dig med alla mina paljetter och överdrivna gester men du verkade hela tiden mest bara så fucking jävla clueless.
Och hon den andra, vem fan är hon? Vad fan är hon som inte jag är och jag veeeeeet jag ska sluta låta som en bedragen hustru från en Wallanderfilm. Men vad fan, jag kan ju inte låta bli när jag liksom föreställt oss vår historia, den om scarfen och paljetterna, som den vi ska berätta om och om igen när vi är senila och dementa och bara minns en enda jävla story. Jag hade liksom föreställt mig att scarfen och paljetterna, det var det som gällde, det var de detaljerna jag skulle lägga märke till för det är detaljer som gör en bra story va, och annars skulle väl ingen jävel på ålderdomshemmet palla lyssna på oss.

Du hör väl nu? Hur absurt det här är? Hur sanslöst sinnessjukt världsfrånvänt den här sången sjunger om oss? Du hör väl hur sjukt det här låter?
Det skiter jag i. Jag skiter i att det kanske mest är jag som sitter i min säng med vildvuxen fantasi och tänker för mycket på det där kk-förhållandet som tog slut för ett och ett halvt år (jag orkar inte vara så sorgsam att jag erkänner att jag minns att det är exakt ett år, sex månader, en vecka och fem dagar sedan) för vet du vad? Det betydde för mig, nej, ännu bättre, det betyder för mig. För mig är du killen i jeansjacka som bländade världen en utekväll i augusti och alla miljarder människor, och speciellt jag, fick ha solglasögon på sig i flera år efteråt för att kunna se över huvud taget. Du kom in och du bländade och ditt ljus lyser upp mig än. Eller. Minnet av det.
Skitsamma, du kom in i mitt liv och bländade och bar jeansjacka och snodde scarfs och du bländade faktiskt någon som bär paljetter och som därmed är van vid sådant, så det betyder att du bländade jävligt starkt. Jag kan inte glömma sådant. Sorry. Går inte. Toknej, vrålstop, big no no no. Vi upplever just nu tekniska problem och kan inte radera ett visst bländade just från minneskortet. Var god dröj.
Så ikväll går jag ut och dansar. Jag vet vart du ska ikväll (samma ställe varje tisdag) och jag skiter i blondinfittan. Ikväll ska jag ut, i paljetter och göra allt fel igen, men det skiter jag i, för ikväll dansar vi. Kanske på varsin sida dansgolvet, men ändå på samma golv. Samma musik, samma beat. Samma rörelser, samma längtan efter något mer som dunkar än musiken.
Samma bländande sken, från dina ögon och smile och allt respektive min klänning.

Heartbeats

2010-12-18T15:27:00.000-08:00

Det kan vara du och jag på ett dansgolv.
Det kan vara något så enkelt som en innekväll som blev en utekväll. Ett samtal från någon till någon annan, en bedjande röst, ”du kan inte stanna hemma för evigt”. Det kan vara att klä sig i paljetter och starka färger för att synas, för att bekräfta att man finns, kunna se sig själv i spegeln. Det kan vara klackskor genom snömodd, frostglittrande nätter och en klubb i Gamla stan. Det kan vara en, två, tre shots i baren för att känna något alls, och sedan en stor sväng ut på dansgolvet. Så enkelt kan det vara. Med djup technobas i högtalarna och melodislingor från hitlåtar som leder vem som helst, till och med något så jävla vilsen som jag, bort från verkligheten ett tag, och när man som bäst svänger händerna över huvudet, tappar allt förnuft och är helt borta hittar man dig. Hittar jag dig. Inte för att jag vet vad det är jag hittar. Jag bara hittar och ler. Dansar utan att se hur fult det ser ut men fascinerad över hur lamporna blinkar bort all verklighet. Den smyger iväg utan att höras bakom dånet från de slitna högtalarna. Det är allt jag behöver. Bara lite simpel verklighetsflykt, inget mer. Bara vetskapen om att allt blinkar bort och att andningspauserna mellan låtarna, där öronen ringer lite och där du generat kliar dig bakom örat och låtsas att du råkar vingla närmre mig fast jag ser att du är nyktrare än jag, finns där bara för det, bara för att du ska vingla närmre mig.
One night to be confused
One night to speed up truth
We had a promise made
Fan vad jag inte fattar någonting alls men det är väl det som gör det värt det. Jag dansar. Kanske i takt. Bryr mig inte. Verklighetsflykten är total, för just nu finns ingenting utom du och ljus som inte vet vad det vill. Det blir inte bättre än så. Vet ljuset någonsin vad det vill? Just nu tror jag att det vill föra mig lite närmare dig, dig lite närmare mig, några hjärtslags mellanrum mellan våra bröstkorgar är för mycket. Måste vara nära. Måste vara närmare.

Hade jag lite fritt tankeutrymme nu skulle jag förutse händelseförloppet. Jag skulle se oss ramla ihop, fånga varandra en stund, snurra iväg mot tunnelbanan, rök ur våra munnar, hamna någonstans i någons säng i någon annan för en stund, en stunds frist, och sedan morgonens kalla färglöshet igen. Vi skulle nicka kort åt varandra. Snubbla åt varsitt håll, jag ut i mitt kök och du ut i trapphuset. Jag skulle koka kaffe, fånga en kopp och ljudlöst skakande krama den tills knogarna vitnat. Du skulle titta på min dörr, tveka, andas alldeles för högt och sedan gå. Båda livrädda. Jag skulle lägga händerna mot dörrens insida, känna efter din hud under mina fingertoppar igen, medan dina stelfrusna händer skulle vara nerkörda i djupa fickor på väg mot någon veckas tomhet innan nästa flicka, nästa bar. Det är så det alltid är.

Men jag dansar inte alltid såhär. Jag dansar bara såhär när jag verkligen verkligen verkligen måste glömma måste bort måste dansa. Jag dansar bara såhär när den pinsamma stämningen följande morgon är så vansinnigt värd det. Jag dansar bara såhär när jag vet för mycket om mig själv. För jag har så mycket problem som normala människor inte har och tro det eller ej men jag tror inte att jag ens vill att du ska stanna eller att jag ens vill att stämningen ska vara mindre pinsam. Jag har hört att andra människor inte har samma problem som jag men jag har svårt att ta det till mig. Jag skulle vilja diagnostisera mig själv som manointelligent. Då och då faller jag in i perioder av alldeles för häftigt tänkande. Mitt dansande är bara ett ganska gulligt men lamt försök att dansa/supa bort det. Just nu just i dansen så finns det ingenting jag hellre vill för just nu just i dansen har jag ingen aning om att jag kommer att hamna i mina träsk igen. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre för to know what to say, mind is a razorblade.

Men det är snyggt att vara onormal och det är dessutom toksexigt, det berättar de för mig på teve varje dag. Varje dag får jag höra hur viktigt det är att inte vara som de andra barnen, att vara utanför lådan och det är ett sådant skitsnack. Det är ett helvete att vara onormal. Det finns inget vackert i att den enda lösningen på ångesten som skär och strimlar och krasar inom mig är att dansa lite grann, falla lite grann, finnas nära något lite grann, avfärda någon lite grann, bli ensam igen. Det finns inget vackert i det, och om det mor förmodan gör det, är det samma typ av skönhet som i ärren som emobarnen inom oss lämnat efter sig, samma skönhet som i skriket av krita mot svart tavla, metall mot metall. Varje dag får jag höra hur snyggt det är att vara onormal och varje dag svarar jag genom att sluta mig ännu mer, falla dubbelvikt över min hög med problem och skaka ljudlöst över dem, att det enda som lindrar dem något så när är en dans någonstans med dig, stackars du, du som inte ens känner mig och vet hur ont det gör. Du som bara ramlar i mina ögon, som jag i dina, och dansar lite till, lite grann, försöka följa musikens takt men faller snarare in i hjärtats. Sharing different heartbeats in one night. För det ingen vet är att jag älskar dig. Jag vet att jag inte visar det och jag vet att det är helt fucking mindfucked, men det är inte desto mindre sant. Jag älskar dig, sättet du går på sättet du sluter dina ögonlock på och sättet du gäspar på. Synd att jag inte vet vem du är. Synd att du aldrig ens sett mig. Synd att jag aldrig ens sett dig. Det är precis det här som gör mig så jävla onormal, det här att jag i snömodden i backen upp till busstationen över Södermalmstorg kan komma på mig själv med att säga högt att jag är kär fast jag inte begriper vem jag syftar på. Jag har problem ingen annan har, jag vet att jag har problem ingen annan har. Det märks ju på sättet alla andra går. Alla hipsters som studsar av sina Doctor Martens, alla affärsmän som halkar i sina välputsade men missanpassade blankskor, alla pensionärer som planlöst följer sin rullator som i trans in i hissen ner i tunnelbanan. Jag undrar hur alla de där människorna får allt att gå runt. Det ser så jävla overkligt ut. Själv står jag kvar där med mina nyss yttrade ord hängande i luften. De försöker strypa mig, jag vet att det är så. Jag stryps långsamt till döds av mina egna ord.

Men jag vill tro att mina ord var sanna, och att jag i två millisekunder fick känna något. Att det hela inte handlade om att jag behövde något, utan dig. Att det var du som tog dig förbi det så få lyckas ta sig förbi, att du rev mina murar lite grann. Någon räcker inte – det måste vara du. To call for hands of above to lean on wouldn’t be good enough for me, no. Ingen kan neka mig vad jag såg. Ingen kan motbevisa att du log på det där sättet som fick mig att snubbla omkring inuti, börja drömma om dig, börja längta efter dig. Allt du gav mig, en dans, andetag, lätta handrörelser, allt det var ändå du, och allt det älskar jag. Älskade jag, för jag ska aldrig träffa dig igen. Jag vet inte ens om jag vill det. Det är jobbigt nog som det är, att hantera mig själv och balansera på knivseggen tillsammans med någon annan än mig vet jag inte om det är möjligt.

Och ändå, ändå. Ändå vill jag ha dig, ditt leende när du höjer läpparna och blottar tänderna. Jag vill ha dig, one night of push and scream and then relief, och känna efteråt om det gav något alls. Om du lyckades rucka på fasaden. Smälta min is. Stänga av mitt lindrande technobeat. För jag vet verkligen inte alls var jag har mig själv, och på ett sätt är det ganska skönt trots att både mina föräldrar, mina gudsförgätna, lögnaktiga vänner och min trogna skara av psykologer försöker motbevisa den tesen. De tror att jag behöver mig själv. Jag vet att jag kan skita i mig själv, att den jag behöver är du och att det enda som står emellan oss är jag. Förlåt. Jag ska flytta på mig. Det är ju det jag gör, hela tiden. Flyttar på mig så att du ska komma fram. Det är ju därför jag dansar och det är därför jag plingar lite extra högt med teskeden i kaffekoppen när den pinsamma morgonstunden är där. Det är för din skull jag flyttar, jag måste bara få dig att inse att du måste röra lite på dig också. Jag har faktiskt inte tid att stå här och snurra och vänta på att du kommer och älskar mig. Jag är för upptagen med att älska dig för att ha tid att vänta.

Var brukar människor mötas egentligen?
Jag vill inte veta och jag vill heller inte veta hur det är att ha ett normalt liv som inte är så fruktansvärt meningsfullt och gladtossigt på samma gång. Vad skulle jag väl få ut av det? Allt jag vet är att jag just nu dansar här med dig. Att jag dansar tills dansen tar slut och tills jag inte längre minns vad det var jag saknade.

Visa från utanmyra

2010-10-03T13:03:00.000-07:00

det här är egentligen inte den version av låten vi skrev till - vi skrev till versionen av Cajsa-Stina Åkerström, som finns på Spotify men inte på Youtube. Den här var emellertid också fin och passar bättre än Monica Zetterlunds... Hur som helst.

Fuck it, tänkte Siri och slog ihop boken hon hade i knät. Hon hade suttit med den där i timmar och stirrat ner i de mjuka textmassorna som aldrig blivit mer än textmassor för henne idag. Just idag hade allt bara blivit till trycksvärta utan innebörd och allt Siri hade fått ut av det hela var den där speciella känslan i ryggen när den klagande strålade ut sitt missnöje. Hon sträckte på sig och försökte skaka av sig ryggens klagomål och fick ett ovilligt knakande till svar. Hon grimaserade. Att hösten skulle bli så svår trots allt. Trots alla mustiga färger, trots alla äpplen i trädgårdarna och trots allas stickade tröjor från Lindexkappahlhm. Hon hade verkligen trott att det skulle vara enklare nu. Tji fick hon.

Bland sorg som ingen vet
skall mina dar förrinna

Och inte ens längs med Djurgårdskanalen, kantad av höströda löv och tanter och gubbar som långsamt stapplande avnjöt sin privata höst, ålderns dito, fick hösten någon djupare färg. Eller mening, om man så vill. Tiden liksom bara flöt förbi, precis som det gråsvarta vattnet. Hon hade verkligen hoppats. Hoppats är ett för litet ord. Hon hade byggt magnifika luftslott i allsköns färger, figurklippt slottsgårdarnas häckar och kastat mynt i fontäner hela vintern sommaren våren för att hösten, i sin långsamt mörkläggande process, skulle bli den ljusaste av tider. Som solen övergår skulle hennes tristess vandra med den och kvar skulle hon stå, Siri, gyllene i höstens prakt och fan också, såhär blev det inte alls. Ställt bredvid verklighetens bitterljuva sanning blev det ungefär precis exakt tvärtom. För här satt hon nu, med kalla fingrar ömmande rygg irriterad hy trånga skor och kunde inte låta bli att bittert bita sig själv i underläppen. Helvete, det här gick ju inte vägen alls.

Ingen kunde säga att hon inte hade försökt att göra det bästa av situationen, för hon hade gjort allt det där man ska göra. Tänt ljus. Haft fetaost i salladen. Hällt upp klingande mörkt rödvin i väldiskade glas. Lett hemlighetsfullt. Det hjälpte nog inte, det insåg hon nu, när tystnaden var så obehagligt kompakt att inte ens ryggen kunde låtsas att livet inte blivit alldeles för klaustrofobiskt obekvämt.

O tysta ensamhet,
var skall jag nöjen finna?

Alla runt om Siri var fruktansvärt, beundransvärt felande och operfekta. Där fanns hennes närmsta väninna Vilma som med sina knubbiga lår och slarvigt uppsatta hår skrattade sitt hästliknande skratt och ändå lyckades leva fint och utan problem med pojkvän, katt och en tvåa på Söder. Där fanns Siris näst närmaste vän Osvald som trots sitt konstiga namn, extrema kräsenhet och alldeles för ihärdiga blick var lycklig med sin pojkvän, sitt Xbox och sin två och en halva i Hjorthagen. Till och med Odette som i all sin stereotypiska fransyska livsstil hade blivit brutalt bedragen och lämnad av mr Right och ännu inte repat sig var irriterande avundsvärd i all sin hjärtekrossade cynism. När de träffades tillsammans allihopa satt hon där som en låtsat lycklig, desperat kvittrande tropisk fågel omgiven av lugna ankor. De var inte konstlade någonstans utan guppade bara omkring på vattnet med sin förvisso fula näbb men med den där stickande, kolugna tryggheten i att de var lyckliga på riktigt. ”Fan ta dem”, tänkte den tropiska fågeln (tänk kolibri) och fortsatte att skrika ovanför deras huvuden att hon minsann var lycklig och perfekt samtidigt. Jodå, så var det, är det inte uppenbart? Nej.

---

Hon gick ut. Lent, smekande glittrade samma rödvin som hon hela hösten hällt upp hemma tillbaka mot henne och ställde samma fråga som hemma: Vad fattas dig? Glasets rundning fångade skickligt upp ljuset och kastade tillbaka det på henne, liksom underströk frågetecknet. Jazztoner trillade ut, en efter en, ur barens högtalare och sorlet runt omkring var inställt på den där pinsamt justerade volymen som förekommer i filmer. Där pratet precis underkastar sig musiken, som ligger som en silkessjal över allt som sker. Det enda man hör är huvudpersonernas intima dialog. Där föll det, en dialog kräver två. Hon var en(sam). En rödvinsdrickande huvudperson med trassliga lockar i en film utan handling, en synnerligen meningslös vision för vem som helst som behagade titta. För det visste hon nu, att allt de berättade om kärlek på film, i böcker, i kompiskretsen, allt de berättade om kärlek och allt som någonsin sagts om livet, är inget mer än romantiserande bullshit.

För kommunikation är inte lika lätt som på film, för man tänker inte på att efter varje dräpande, catchy replik man lämnar efter sig så följer ett alltid lika stelbent och pinsamt avsked. I verkligheten kan man inte klippa bort det där ingen vill se, det där som skulle förstöra en hel stämning. Siris liv var inget mer än förstörda stämningar om och om igen. Hon tyckte inte om att se sig själv som ett de romantiska komediernas offer, men nu när hösten föll och livet föll med den, så gav hon upp.

Bland trillande jazztoner skulle alla andra ha sett sjukt snygga ut och i det mörka skenet från gatlyktorna skulle alla andra ha kunnat skratta bedårande och sedan så hade det funnits vansinnigt poetiska polaroidbilder som bevis på att lyckan var gjord. I exakt den här situationen skulle alla andra inte ha varit så jävla ensamma. Siri gav upp. Hon tittade på sin telefon och höll nästan, bara nästan, på att ringa honom, han som inte fanns.

Ett rent och ädelt sinn,
en dygd som ensamt blänker,
en mun som talar ett
med allt vad hjärtat tänker

Hon ringde honom inte. Hon ringde Osvald istället och sedan satt hon där i Hjorthagen med hans lyckliga, sneda leende och hans blommiga, kantstötta tekoppar och tänkte på hur operfekt han var och hur perfekt han ändå hade det. Hon tänkte på hur vidrig hennes nästa tanke var och tänkte den en gång till: Vilma är knubbig, Osvald är frusterande och Odette är fransk och det hindrar dem inte från att leva de vackraste liven.

Hon sade inget utan drack istället tyst sitt te.

I tystnad drack hon te, i låtsad glädje pratade hon med Osvald, i låtsad övertygelse bekräftade hon att hennes liv var BÄTTRE. I trassliga lockar, fladdrande ögonfransar och perfekta tandrader såg hon lika mycket ut som den dröm hon inte kunde leva. I isigt, orange gatlyktesken vandrade hon hemåt, till busshållplatsen och väl där väntade hon. Bussar passerade men inte ens de som ledde hem var hennes. Hon satt stilla, fast i en svart, figursydd vinterkappa och inlindad i en alldeles för moderiktig halsduk, och kunde inte släppa tanken på att hon så innerligt ville att något skulle hända. Något lite mer exalterande än rätt buss, något lite mer fartfyllt än bridge med tre nära vänner varje torsdag. Mitt upp i sina tankar satt hon i höstkvällens tilltagande mörker satt hon, fjärmad, och vaknade inte förrän gatlyktan över busshållplatsen slutade fungera och bara alltför väl låtsades vara ett tecken.

Siri reste sig och gick hem. Inga jävla tecken hände henne.

Fuck Was I

2010-08-17T17:18:00.000-07:00

Det är som om alla tänker rätt förutom jag som tänker fel. Det kanske låter ologiskt för någon utomstående, för som alla mina vänner säger så vet jag väl att det inte är så, för varför skulle alla andra ha rätt, alla andra har ju lika mycket fel och lika mycket brister och lika mycket misshandlat liv som ligger och skvalpar i deras hjärnor. Ändå är det som att jag har mycket mer av allt det där. Mer av fel, mer av brister och mer av misshandlat och skvalpande liv. För exakt vad i mig är det som driver mig till att ge mig in i sådant här? Exakt vad i mig är det som får mig att sitta här på kanten av min säng med explosiv, kärlekskrank huvudvärk?

Jo, jag vet vad i mig det är. Love grows in me like a tumor. Kärlekstumören som vet precis hur man äter upp någon som tänker så fel som jag. Jag vet hur det funkar, trots att jag aldrig har sett det på tv. Det är som att det vore naturligt att få bulor i huvudet per automatik så fort någon viskar k-ordet. K. Ä. Jag tänker inte skriva ut det. Det vore att slå mig själv i huvudet med en stekpanna.

En rosa stekpanna. En rosa stekpanna som får det att gå runt i huvudet och ritar solar och månar och regnbågar och glitter och bulor var det, ja.

… Skillet on the stove is such a temptation. Det regnar ute. Ett stilla augustiregn sprider sig over de gula gräsmattorna. I sommar har jag gått och gått och gått, samt åkt båt trots mina väldigt opålitliga sjöben. Familjen tvingade ut mig till någon meningslös kobbe i norra skärgården på vilken jag sprang runt i cirklar, hysteriskt viftande för att undvika mygg, getingar och andra flygfän med mord i sinnet. Det är en ond värld, det är därför jag brukar stanna i staden. Ingen har någonsin blivit attackerad av åttioelva mygg per kvadratcentimeter hud längs Söder Mälarstrand. Så det så.

Eller? Sedan jag träffade dig har jag inte alls haft koll på någonting någonstans. K. Ä. Äh vad fan – alla måste lära sig att stava till kälrek.

Om man googlar tumörer händer säkert en hel del obehagliga saker och jag tänker inte sitta äcklad och titta på bilder på några äckliga cancersvulster, jag vill bara veta hur man behandlar dem. Utan cellgifter, för du är fan inte värd att tappa allt hår och ork för, även om jag redan tappat orken och även om mitt huvud nuförtiden är mer fyllt av dig än av hår. Så det verkar som om du är både cancern och cellgifterna. Både sjukdomen och botemedlet. Både det meningslösa och det potentiellt verkningslösa. För vad fan ska jag med dig till? Och jag är lite för snabb att förälskat berätta för mig själv att jag ska ha dig till att kunna andas igen kunna le igen kunna leva igen och vara hel, för det har jag sett på tv. Och jag är lite för långsam att kontra mig själv med konstaterandet att de flesta ändå går gråtande från kärleken (stekpanna, stekpanna, jag menar kälreken) till slut ändå. Men maybe I'll be the lucky one that doesn't get burnt. What the fuck was I thinking?

Sommaren fick det inte att gå över och det gör mig förbannad. Om inte ens total avsaknad av romantiska komedier i kombination med tusentals och åter tusentals bitska flygfän kunde få mig att sluta försöka hoppas på ett lyckligt slut och ett lyckligt levande i alla mina dagar, så kan kanske inget få mig att sluta. Och då. Och då. Då sitter jag här med en explosiv tumör och vidriga cellgifter och kommer att för evigt eftersträva allt det där jag inte kan få. Allt det där ingen kan få. Nu pratar jag om dig igen.

Det är ju mer än mycket troligt att jag aldrig kommer att ens komma i närheten av dig. Du är ju ouppnåelig. Du är… En sådan där filmis. En bild på en skådis från en film… Is. Du är en bild på någon som egentligen inte finns. Så hur ska jag någonsin kunna komma åt dig? Hur ska jag kunna plocka upp dig, eller bättre upp, få dig att plocka upp mig? Sannolikheten att jag skulle hitta din filmis i mitt favoritflingpaket är ju i alla fall lite större än att du skulle fiska upp mig ur ditt dito, när nu jag inte ens är en filmis! Ser du problematiken?

Eller är det jag som hittar på alltihop?

Jag ritar dig på papper. Jag ritar dig med fingret på bordet (osynliga teckningar). Jag ritar dig i oboypulvret innan det sjunker ner i mjölken. Du är så fruktansvärt närvarande. Kanske för att du egentligen är så fruktansvärt frånvarande? Kan jag ha dig här på låtsas kanske jag aldrig någonsin behöver dig på riktigt. Det kan mycket väl fungera åt det hållet också. Kan vi. Låtsas. Det kan vi väl. Snälla? Kan vi låtsas det behöver jag aldrig stava till det där ordet.

K. Ä. Ä. Ä. Äh. What the fuck was I thinking?

Å andra sidan, vad fan, kan alla andra kan väl jag! För i Pretty Woman får horan den gråhårige affärskillen och i Shrek får träsktrollet ett annat träsktroll och i verkligheten så fick Carola faktiskt Runar. Poängen är att människor och träsktroll trots platta personligheter, grön hy, blomkrukskastande och frikyrklighet har lyckats erövra just det där k-ordet. Fast det är klart, horan var ju Julia Roberts och henne kan det nog inte gå dåligt för, och den gråhårige var Richard Gere och är man filmisarnas filmis kanske lite grått hår inte är så mycket att bråka om. Och Shrek och Fiona, de finns ju inte, och Carola och Runar gjorde ju slut för rätt länge sedan. Så slutsatsen får än en gång vara den att nej, jag kommer aldrig att få tag i dig.

Nu räcker det, nu säger jag stopp, nu säger jag nej till den här plöjande känslan som bygger tumörer och sprider cellgift, nu säger jag nej till filmisdrömmar och nej till dig. För fan, du är inte värd allt det här, du är inte värd att jag ska förlora mig själv för dig. Det finns så mycket jag önskar att jag kunde göra, säga. If we weren't such good friends I think that I'd hate you.

Sedan så sitter jag där och kan inte låta bli att undra, undra om mitt liv skulle kunna vända här och nu, om jag bara ringde dig och fick dig och blev en filmis själv. Hur svårt kan det vara? Jag pendlar mellan att saga ja och att saga nej, jag minns hela tiden att jag tänker fel, men tänker jag att jag tänker fel måste jag ju också ha fel när jag säger att jag tänker fel och plötsligt är poängen lite bortblåst. Jag inser vad jag behöver. Jag behöver stekpannans löfte om en lugnare hjärna. Så jag stavar.

KÄRLEK.

KÄRLEK FÖR FAN KÄRLEKKÄRLEKKÄRLEK.

Jag älskar dig snälla älska mig tillbaka.

Snälla, snälla, älska mig tillbaka. Jag ska vara exakt precis allt. Jag ska vara den som faktiskt finns när alla andra slutar finnas. Jag ska, nej, jag kommer att vara alltid. Ditt alltid. Om du bara vore mitt. Och ja, jag vet hur man stavar till t-o-n-å-r-s-r-o-m-a-n-s och att allt jag gör nu är temporärt för att jag är under tjugo men gissa vad? Vad spelar det för roll att jag vet det när jag är så dum och snäll och naiv och dödsförälskad när jag lägger mitt hjärta mellan dina tänder? Till I can laugh at my heart between your teeth. Det spelar ingen roll vad verkligheten viskar när du rusar mitt hjärta så att det låter som ett jävla tåg. Det rusar ju, och bolmar, skramlar som ett gammalt ånglokomotiv för dig.

Snälla, snälla, älska mig tillbaka. Jag vill kunna stava. Ordet består av tre bokstäver. Det borde kunna hanteras så himla enkelt. Jag borde kunna stava. Oh, it’s so embarrasing. Tre jävla bokstäver.

K.

Ä.

Äh. I’m this awkward and uncomprable thing.

Klyschan

2010-06-21T14:29:00.000-07:00

Den ena dagen kan kännas så hopplöst poetisk och vacker och fotogen att jag bara vill lägga mig ner och dö på en gång. Den andra dagen kan kännas så fruktansvärt ful, sjabbig och småäcklig på det där viset som gör att man får ont i ryggen av obehag, att jag bara vill lägga mig ner och dö på en gång. Det är så ofta jag bara skulle kunna sjunka ner i jorden och fortsätta sjunka utan att något skulle kunna stoppa mig och ändå vet jag att det bara är en känsla. Jag är som ett barn som inte har några gränser för fantasin även om verkligheten är tydligare än för den mest inbitna kärnfysiker. Jag är så jävla lätt att lura och så jävla svår att slå, den enda som ändrat på det, det är du.

Jag slår på kaffebryggaren. 159 kronor på Elgiganten.

Jag ska inte lägga mig ner och dö för det finns så mycket inuti mig som fortsätter att ticka fortsätter att gå fortsätter att snurra runt i eviga spiraler som ingen kan förstå. Jag ska inte lägga mig ner och dö vare sig för skönhetens eller för fulhetens skull. Jag bara säger att det känns.

Det var du och jag mot världen, det är väl så det brukar va
En gammal klyscha om ett kärleksideal
Med rosa moln kring huvvudet, tingeling och tralala
dansade vi runt på varsin hembyggd piedestal

Jag häller, kanna till kopp, kopp till mun. Koppen kostade fem kronor. Ikea. Alla älskar Ikea. En kärlekshistoria. Eller hur var det nu.

Saken är den att det finns så satans många sagor. Sanslöst mycket för många sagor om kärleken, den ljuva kärleken (störst av allt är kärleken). Alla tecknar ner berättelser om hur den övervinner allt, hjärtan slår i tredubbel takt för någon annan och fjärilar tar över hela världen. Varför gör vi det? Jo, för att vi vet att det är lögn. Allt gullande är bara trams eftersom att det är för bra för att verkligen ske och det är vi otroligt medvetna om. Det är därför vi kan drömma - vi vet att det bara är drömmar och det kommer aldrig att hända. Prinsen kommer inte ridande på en vit springare i röd mantel och gyllene krona med ett helt halvt kungarike under ena armen och oändlig kärlek under den andra i och med att det inte finns någon prins - därmed inte heller någon mantel, kärlek och alla har förstått poängen vid det här laget. I bästa fall skymtar vi en vit häst på Skansen någon gång under våra grådaskiga liv, men då ska vi ha en jävla tur.

Saken är den att du var en äkta saga. En fulländad sådan.

En gammal klyscha om ett kärleksideal

Ytterligare en kopp svart gift, kopp till mun. Ett andetag. En klunk. Andetag, klunk, andetag, klunk. Tänk att en livsstruktur kan reduceras till något så pass simpelt. Fast. Är en livsstruktur en värdig livsstruktur om den är reducerad? Vaddå värde förresten. Allt som räknas är kärleken, var det inte så? Allt som räknas är kärleken. Jag har en teori. Om kärleken. Jag har en teori om att den inte finns och att alla är så rädda att aldrig få se skymten av den att de snabbt kastar ihop de mest fantastiska fanatiska superlativen om den och låtsas att de sett den. Á la kejsarens nya kläder. Sedan tittar jag på dig och teorin spricker så snabbt, helvete, det här går inte att låtsas, låtsas jag bara, vem lurar jag nu, vem försöker jag lura, jag lurar mig själv åh klyschan.

Målade tavlor till varandra, badade nakna i april

Jag blir ett indiebarn med blogg och systemkamera. Blogg i dova färger, bilder i för stort format. Jag blir ett indiebarn med randiga stora tröjor och rött läppstift. Tröjan som trasslar och läppstift som färgar av sig på turistkoppen från Paris. Jag blir så mycket jag inte är för när jag ser på dig kan jag allt och klyschan är så överallt att jag inte kan göra annat än att just det, bara lägga mig ner och dö. Lägg mig ner och dö. Kasta mig ner och dö. Ställa mig ner och dö. Leva. Det är ju samma sak, bara det att jag helt tappat alla begrepp. Var är jag vad vill jag förutom att se på dig och ge dig allt.

Hur kan jag glömma alla andra? Hur kan de sluta spela roll? Varför älskar de dig inte som jag gör? Varför vill jag ge dig vartenda äventyr jag känner till när andra ger sina till andra? Varför är det dig jag vill ha eller det vet jag ju redan men varför vill inte resten av världen ha dig, ser de inte hur vacker du är när rosa moln speglar sig i dina ögon och alla måste smälta. Har inte alla smält än?

Hör upp, gott folk, det är något fel på era hjärtan. Kan ni inte se hur perfekt hela klyschan är? Sluta klaga sluta missbruka alla sagor jag vill ha, jag vill ha dem i fred och det vill du med. Hitta på en egen saga.

Jag vill inte ha en egen saga. Jag vill ha vår klyscha för den är det finaste jag sett.
Jag vill tala i svart och vitt, ett språk du förstår

Klumpen i halsen. Kaffet i munnen. Svälja. Andas. Inte glömma verkligheten. Ny klunk. Andas. "Stay real", så fan heller.

Det är som en historia som ligger gömd under sanden, ju mer jag borstar frenetiskt hittar jag dig. Sandkornen spyr åt sidan och där under vilar du, mitt ideal. Så orörd. Som om tiden hade stått stilla, allt sedan den dagen den månaden det året (den måndagen i juni 2009). Som om inga klockors hårda slag punkterat dina lungor. Som om du var orörd. Som om du inte dödat dig. Som om allt var som förut. En doft av bortglömd längtan i ditt hår.

Allt är igår. Det var igår jag såg dina ögon bland alla andras, tappade andan och gav fan i att leta reda på den. Hur ska jag kunna glömma dig när det var max 24 timmar sedan? Din hand mötte min men stöten min hand gav din var inget emot den närmast elektriska spänningen mellan våra utspärrade ögonfransar. Bara dagar senare vaknade vi tillsammans för första gången och trasslade samman lakan, händer, hår, känslor. Och vi gav smeknamn till varandra ingen annan visste om och klippte samma skitfula frisyr.

De kallar mig lycklig, som gick till synes helskinnad ur allting. Det lustiga är att vad "de" kallar mig, säger eller ens anser är mig fullkomligt likgiltigt. Det är inte konstigt? De är ju inte du. Och trots det, trots att det är så tydligt att det bara är du som har någon sorts betydelse kvar här (i mig), nekar jag dig allt varje gång du kommer tillbaka.

Varje gång du står i mitt trapphus och gråter lutar jag ryggen nacken bakhuvudet (du har klippt page medan jag lät raka av mitt hår) mot dörrens insida, klöser underarmarna till blodiga slamsor och gråter minst lika mycket som du. Jag hör dig genom brevinkastet som inte riktigt går att stänga och dina förtvivlade hulkanden letar sig in i takt med att mina ljudlösa tårar ritar vägar på mina kinder som grimaserar sönder sig för att inte höras ut till dig. Varje gång du gråter i mitt trapphus sitter jag i hallen lutad mot dörren.

Men jag släpper inte in dig, och jag öppnar inte min famn för dig.

Dina axlar tyngs av saknad över allt du aldrig fick

Och vreden över allt du aldrig får

Sedan tänker jag på det där morsan alltid säger om att tänka två gånger och jag börjar nästan gråta. Jag vill ju så jävla gärna ha dig och hur fan ska man veta vilken del av hjärnan man ska lyssna på när förnuftet ligger i koma?

Så många låtar som ringer i huvudet så många dikter som kittlar fötterna. Så många skrivna ord att reta ögonen så många tavlor som luktar färg som sticker dig i näsan och alla vet ju hur det är - ingen kan bestämma sig om ifall målarfärg luktar gott eller inte. Det här kommer att gå ett helvete och det vet vi alla.

Sedan tänker jag på det där morsan alltid säger om att inte låta kaffet kallna.

Det finns så mycket jag vill och så mycket jag borde. Så mycket jag ångrar och så lite jag fattar.

Sedan tänker jag på det där morsan alltid säger om att det är okej att gråta. Jag grinar. Jag vill ha dig och jag vet att det låter töntigt och som någon jävla kärleksballad men jag försöker bara säga allt jag vet, att jag vill ha dig så mycket och jag kan få dig så lite. Jag kan inte få dig, jag kan inte och lik förbannat står du utanför min ytterdörr och ser på mig (så kall och underbar för paralleller kommer aldrig att dö) och jag vill bara lägga mig ner och dö. Vad finns det för jävla logik i att så fort man mår lite kasst, vilja kasta sig ner i famnen på den enda sagan man känner till, den om prinsen och hästen och draken som vaktar tornet. Jag har ingen lång fläta, jag rakade ju av mig allt hår. Du kan inte komma upp. Rätt åt dig.

Jag behöver dig och jag vet hur korkat det vore att ta dig, men det kan vara du och jag mot världen som det alltid vart förstås. Varför inte?, frågar idioten inom mig och jag fräser något till ett svar, något om att kärlek inte finns att allt är lögn, förtal och hittepå. Varför då?, frågar idioten inom mig och jag börjar rimma istället.

Kärlek
Svek

Saga
Falsk utsaga

Du
Gnu

Du + Jag
Sarkofag

Hör hur snyggt jag kan rymma, och stanna utanför min dörr. Porslinet i den jättebilliga Ikeakoppen möter golvet betydligt mer högljutt än min tysta gråt och där är din röst igen: "Är. Du. Där?"

Jag. Brukade. Finnas. Där. För. Dig. I. Ditt. Hjärta. I. Mitt. Hjärta. Men. Du. Gick. Minns. Du?

Och! Nu står du mitt emot mig här igen. Människor, levande människor av kött och blod som andas känner gråter skrattar smärtar, går inte att stänga av och starta om, vill jag berätta för din lilla, blöta röst genom brevinkastet. Människor har man tills man stänger av dem och sedan GÅR MAN, vill jag skrika rakt i ditt ansikte, precis som du GICK ifrån mig. Och lämnade mig.

I tystnaden efter din röst samlar jag hetsigt ihop porslinsskärvor, sliter upp hud mot de vassa kanterna och minns igen.

Minns att det var du som gick

Det var säkert inget jättelätt beslut
Men du förklarade för mig på något slags trendriktigt kafe
Att även vackra sagor har ett slut

och lämnade mig att gråta dö och aldrig mera vakna

När jag blev vän med våld
Inte mot dig men allting annat jag kom åt

för att sedan öppna ögonen igen

(förvisso med dig i färskt minne)

och resa mig

(förvisso med dina steg som ett ständigt eko bakom mina)

och under tiden

blev du bekant med rädsla

och flydde dina egna val

trots att

du faktiskt hade ändrat dig.

Och under tiden blev jag inte hel men såren slutade att blöda, precis som i sångerna dikterna filmerna. Vare sig du såg det eller ej fortsatte tiden att ticka. Klyschor är inte förnybara. Man lever dem bara en gång allena.

Därför måste jag säga nej när du vill göra det omöjliga (spola tillbaka göra om göra rätt inte ha sönder mig). Jag vill att du sjunger för mig om en odödlig lycka, min kära, så berusat förtjusat om allting vi trodde vi glömt. Jag har ju inte glömt, alls, men då är då och nu är nu. Säger de på tv. Säger "de".

För lika delar lycka över att bara en dörr (tre centimeter tjock, jag mätte) skiljer oss åt, lika delar smärtsam medvetenhet om att du inte är densamma orörda med hela lungor som en gång var min. Och jag din. och vice versa.

Och att vi vandrat klyschan runt
och många gjort det före oss

spelar faktiskt en oroväckande stor roll.

Räkna mig lugn

2010-05-17T13:18:00.000-07:00

Bara för att jag vet att vi inte är överens om vilkens om är den bästa versionen.

”Alltså, om inte du var så fruktansvärt dum i hela jävla huvudet skulle det här inte vara ett problem!”

Vad sa jag? Orden bara dundrade fram över min tunga (din din din tunga) och nu ligger de här mellan oss som nitton trasiga fåglar, ett kommatecken och ett utropstecken som desperat kippar efter luften i mina lungor (dina dina dina lungor). Du stirrar tillbaka på dem, eller på mig. Jag har ingen aning om jag någonsin är mer än mina ord. Åtminstone inte med dig. Dig dig dig (mig mig mig? Nej, aldrig, för dina ögon, de är för stora för sitt eget bästa och mina ögon är små och inte alls som dina.)
Så här står vi, du och jag. Jag och du. Här står vi på en blåsig skolgård där nostalgin smakar grus och blod, där tiden har gjort ett tillfälligt stopp för oss (finns inget vi), där jag inte kan andas och där det är något med dina höftben som vill få mig att skrika. Du med vinden i ditt lockiga hår och jag utan livlinor. Fritt fall, baby, du och jag.

Fast just det, du är ju inte min baby.
Fast just det, fritt fall är inget vidare när man vet att man alldeles för snart kommer att krossas mot marken.
Hur hamnade vi här?

Alla vet och ingen vet, så det är väl som det ska. Eller i alla fall som det brukar. Eller i alla fall som det är, och det är så fruktansvärt synd att man inte kan citera gittarplinkande för jävlar vad jag hade kunnat slänga i ansiktet på dig då. För helvete, helvete vad jag vill kasta saker i ansiktet på dig, för jag känner ingen som kan (inte kan, jag menar alltid är, jag menar är utan att veta om det, jag menar är utan att kunna hjälpa det fast vad fan en meningsuppbyggnad kan ju falla och tro fan att det kan vi med).

Jag står här och vill skada (dig dig dig) (mig mig mig), som den uppfuckade parantesen i mitt liv som du är. För låt oss ta det här på ett språk som alla kan begripa, det är inte jag det är du och det är båda två. För med risk att vara klyschor samtidigt som jag sparkar sönder dem alla måste jag ju säga det finns ingenting att göra utom att sitta här och bara räkna mig lugn.

”Det är ju för i hela jävla helvete inte jag som gör det till ett problem, det är ju du, ditt förbannade jävla ärkemiffo!”

Sedan jag mötte dig har jag aldrig förstått en enda kärlekssång. Ingen av dem handlar ju om hur det känns på riktigt, ingen av dem berättar ju hur mycket man sprängs i varje andetag, varje förbannad blinkning. Det är inte att vara uppfylld, att sväva på moln eller att vara lite gulligt nervös, det är att värka hela tiden, må konstant dåligt och att vara vettskrämd in i det sista.
Sedan jag mötte dig har jag aldrig förstått en enda romantisk komedi. Ingen av dem börjar med att den ena slår själen ur den andra och sparkar den mot det där nostalgiska blodiga gruset alla älskar. Ingen av dem börjar som vi. Ingenting handlar om oss och ändå står vi här. Bara våra tafatta, trevande ord handlar om det där som är vi (Finns inget vi! Fatta det någon jävla gång.). Bara de kan ta oss någonstans. Och så säger du att jag är dum i huvudet. Inte undra på att jag måste förstöra allt.

För hur kan jag göra något annat med dina ögon mittemot som glor så urskillningslöst förbannat på mig? Hur kan jag göra något annat än att söndra när du sprang in i mitt liv, slog upp båda våras knän och mötte min blick med din? Som ingen annan gjort hittills. Lättast är om jag talar om för dig att du skrämmer mig så. I det gruset skrämde du ihjäl mig, just där och just då. Jag har nämligen listat ut vad den där otroliga kärleken är (den som sjunger sångerna läser dikterna målar tavlorna viskar orden som ingen av oss kan hantera trots att det är allt vi har bara ord som drunknar i allt vi aldrig blir fan skit men det är väl så det är). Den otroliga, oövervinneliga kärleken som vi ser på film är bara ren och skär rädsla för att såras och att såra, och för att hitta något som liknar en själv i någon annan. Som jag hittade mina ögon i dina.

I några sekunder är vi där igen (och inte kvar här i nuet). Det är vår (inte höst) och våt asfalt (inga äckliga löv). Det är tidig förmiddag (inte bitter kväll i gatlyktors sken). Din cykel ramlar in i mig från ingenstans (dina ord stannar i din fula mun utan att säga något efterblivet). Våra knän är blodiga i gruset, vems blod är vems? Vems knän är vems? Vems själ är mest trasig och vems är mest vilsen? Och varför ligger de i gruset tillsammans med resultatet av din usla självkontroll när du är arg i kombination med en cykel, varför ligger de där och fastnar i varandra? Varför?!
Varför måste de fastna där, mitt i våren, när vi nu hatar varandra och som mest behöver dem för att hitta något sunt förnuft alls?

”I helvete heller! Det är inte jag som är du och det är ju du som är det jävla problemet!”

Jag vet inte varför men min värld stannade precis där. Precis precis där och jag kunde bara glo och tyst tänka för mig själv att det är visst du som är jag och det vet du mycket väl. Det vet jag mycket väl.

Jag vet inte varför men min värld startade precis där. Precis precis där och jag kunde bara bita mig i läppen och säga högt för oss båda att det är visst du som är jag och det vet du mycket väl. Det vet jag mycket väl.

Ingen berättar någonsin för en att grus är fruktansvärt obekvämt. Det låter inte så obekvämt i sångerna eller ens i tankarna. Där låter det bara talande. Grus är det där grova som ändå är ganska smått. Grus är det där som kan skada som ändå är ett ganska säkert vårtecken. En sådan där symbol alla letar efter att få använda. Jag vidhåller dock det jag alltid har sagt sedan första gången jag skrapade upp min kind på skolgårdens grus. Det är fruktansvärt obekvämt. Kanske nostalgiskt och kom igen, vi har ju till och med blandat blod, men lik förbannat är det obekvämt och glöm aldrig bort hur ett skrubbsår känns.

Vi ligger i gruset och ingen vet vad vi bör göra. Alla vet och ingen vet, det är som det är. Vi ligger i gruset och det kan sluta hur som helst och ändå inte. Detta fast att ingen av oss tror på ödet. Jag vet att du kommer lämna mig fast det inte finns något vi och jag vet att du kommer stanna hos mig fast (eller var det just för att) det inte finns något vi.

VI ligger i gruset. VI. Det finns inget vi, bara romerska siffror och jag vill bara ligga kvar och titta på hur dina revben syns genom din tunna t-shirt i vårsolen. Jag räknar dina revben. Du kommer aldrig att låta mig vara. Det vet de romerska siffrorna mycket väl.

Dina. Revben.
Dina revben finns kvar här än, trots att det är mer än ett och ett halvt år sedan vi började tumla om varandra i en lika fysisk som psykisk brottningsmatch om vem som kunde hålla ansiktet längst, vem som kunde hålla hjärtat kallast. Trots hösten finns dina revben här och spelar tysta sånger om oss och om hur vi aldrig kommer så pass långt som till ett oss. Under de där många kläderna finns de kvar och vill mig. De vill mig lika mycket som jag vill dig. I samma sekund som jag skriker (ljuger) om att du är du (jag jag jag) och att jag inte är du (jag jag jag) inser jag det och skulle lika bra kunna falla i dina armar lika hårt som jag föll från cykeln.

Men sak samma om jag vill dina revben för så långt kommer jag aldrig utan fritt fall och jag vill så fruktansvärt, outsägligt, förtvivlat gärna inte krossas. Snälla.

”Jag?” Fyra mississippi.

Min röst isar.

”Skulle jag vara problemet?” Tre mississippi.

Den fryser blodkärlen i dina ögon (i dina ögon fann jag mig själv).

”Det är ju för fan du…” Två mississippi.

Din mun din mun din mun på glänt.

”… Och inte jag…” En mississippi.

Inga ord går att hindra nu och jag borde ha bett till Gud men Gud du vet ju själv eller det är väl det du inte gör hur det känns när man faller isär och det bara är någon annans blod som kan hålla ihop dig mig oss vi nej bara mig nu.

”… Som envisas med att stanna kvar här.”

Tystnad.

”Bara gå, då.” Och jag räknar mig lugn.

Gudarna vet mycket väl hur det är att falla isär.
Gudarna vet och visst bryr sig väl gudarna, men synd om oss som inte tror på gudar. Synd om oss som inte tror på något alls. Synd om oss som varken tror på nostalgiskt grus, äkta kärlek, vårsol eller att vissa saker bara är ämnade för varandra. Synd om oss bara. Synd.

Jag föll isär och jag såg dig krackelera likadant. Jag såg dig falla till marken i alla de bitar jag vet är du för jag har räknat dem alla det finns inte en bit i dig jag aldrig räknat, för Mississippi vet allt och det vet vi båda mycket väl för floden är det enda vi tror på. Att se dig gå i alla dessa bitar se dina revben krasas sönder skrapas mot gruset susa baklänges upp på cykeln försvinna baklänges bort över skolgården vill få mig att skrika. För jag vet hur mycket som var ditt fel och hur mycket som var mitt, för allt kan skyllas på båda. För det fanns ingenting vi egentligen sade, mer än att du syntes mindre utanför mitt synfält, kan du snälla gå tillbaka.

Gudarna, ödet och allt det där vi inte tror på ska veta att det gör precis lika ont att se världen gå baklänges som det gör att de den krackelera framlänges. Eller i alla fall nästan. Eller i alla fall kanske. Eller i alla fall så gjorde det ont, för glöm aldrig hur ett skrubbsår känns. Det blir inte romantiskt i verkligheten precis som att ingenting kan vara romantiskt i verkligheten. Det är för mycket verklighet där att stoppa det, att bromsa det, att ha sönder det.

Men

Men man får inte börja en mening med men

Eller sluta en mening utan punkt

Men bara

Lugn. Snälla lugn.

Desperado

2010-03-12T15:25:00.000-08:00

Desperado – det är dags att dra. The road is calling.
Så hon kastar sig ut ur rummet, ut i trapphuset och det första hon gör är att vända. Pinsamt, hon har ju ingenting med sig, vart ska hon kunna ta sig med ingenting? Mitt i vändningen fryser hon till. Varför skulle hon behöva något?
Hennes steg slår efter henne i den ekade korridoren och hon vinglar på skyhöga klackar mot spiraltrappan. Klackarna är lika smala som hon själv och kläderna hon knappt hunnit slänga på sig hänger som trasiga tygstycken över hennes taniga lekamen. I spegeln, nej fönsterglaset, som för övrigt avslöjar en begynnande morgon vid horisonten, stirrar en hålögd, vild blick tillbaka på henne omgiven av smutsigt, kolsvart hår. ”Jag ser ut som ett våldtäktsoffer”, och spegelbilden nickar bekymrat. Sedan knycker hon med huvudet, glöm inte att gå, det är ju det du sysslar med, håller på med, du skulle gå, fly, dra! Dra!
Ner för trappan, ut genom porten, allt i en flygande fläng. I den döende juninatten som sakta ger vika för den blodröda gryningen finns en bedövande fuktighet som slår emot henne som en tsunami. Inte ens den stannar hon för. Hon skulle ju dra. You’ve got to split this town.
Trots allt är ingen bättre än hon på vad gäller att dra, på att aldrig vända om igen och på att aldrig tänka om igen. Hon hade aldrig hört talas om ältande (varför älta när man kan klappra iväg i smala klackar), hon hade aldrig brytt sig om samvete (varför bekymra sig när man kan klappra iväg i smala klackar), och hon hade aldrig känt av ånger över att dra (för varför ångra när man kan klappra iväg i smala klackar). För hellre hej skoskav och ömma tår än hej förra kapitlet av livet. Don't you ever turn back again, streets get lonely and nights they get cold.

Det är så mycket hon inte minns, så mycket hon inte lagt på minnet, så mycket hon tyckt var rent trams och vad var det hon flyr ifrån nu igen? En lägenhet, ett draperi från IKEA och en metallicröd brödröst är det enda hon minns. Hon flyr ju ifrån det, så varför skulle hon bry sig om det? I klackar utan ens handväskan (var den fin älskade hon den är hennes röda läppstift där nej fly för fan fly det var ju desperado the road is calling igen, fly för fan fly). Gatorna här är tomma och det är bara hon och hennes små vinglande skodon som gör några ljud över huvud taget, förutom någon liten fågeljävel som sjunger, nej skriker, den lilla förorten till liv igen. Ett ögonkast över axeln unnar hon sig innan hon försvinner runt hörnet. Ett ensamt grått hyreshus har hon lämnat bakom sig, är det sådant som folk beskyller henne för att överge, det stämmer ingenstans, för man kan inte överge något som såg övergivet ut redan från början.
Men han var söt, det minns hon klart och tydligt. Kattögon och korta ögonfransar, hur han nu fick det att se bra ut vet hon inte. Han hade charmiga leenden och ett frågvist skratt som undrade om hon skulle med hem? Kanske? Lite grann? Någonstans, en liten stund och visst fan är det vad de brukar säga men precis som vanligt svarade hon vad hon brukade svara – med en blick och en knyck med nacken. Hon borde sluta prata och gå över till att bara gestikulera med nacken. Måhända ensidigt men hittills har hon inte stött på en enda som inte förstått vad hon menat med blicken och knycken och klackande steg ut ur baren eller lägenheten eller klubben eller uteserveringen eller var livet nu utspelats några få sekunder innan nästa scenbyte. Söt var han i varje fall. Alalale-o-la, alalale-o-la, lalalalalala, desperado. Visst var han söt och bra och säkert lite hjärtekrossad över hennes kvarlämnade handväska och obefintliga hyfs, men hon har aldrig haft något för att behålla människor alls. Så fort klockan tickar är det dags att dra. Så fort hon börjar lägga för mycket på minnet. Så fort hon fastnar. För världen, hela världen, alla människor och till och med de söta och till och med de fula, det är kvicksand alltihop. Visst är det inte lika lätt att sjunka som i Kalle Anka men hon vill inte bara kunna andas, hon vill alltid kunna dansa i höga pumps. Aldrig sitta fast. Alltid kunna dansa, alltid kunna steppa lite på stället i desperation eller plötslig lycka för visst hamnar man mitt i och det är mitt i man är lyckligast.

Hon tycker om att tänka att man ändå bara kan uppskatta en plats fullt ut om man aldrig kommer att se den igen. Så därför flyr hon. För att inte fastna och för att älska alla platser (så varför hatar hon det grå hyreshuset, den rangliga villan, det smutsiga övergångsstället, allt hon flyr ifrån som likt förbannat är fult i alla fall).

Men. Hon kan alltid dansa gatan fram för vet ni vad, det kommer fler gator och fler rödljus att trotsa fler taxibilar att välta in i, välta ut ur, fler himlar att somna under, fler kroppsdelar att glömma bort att de existerar. Det är ju så fruktansvärt roligt. Det kan ingen säga emot (biddibapbapbeng biddibapbapbeng bo) och därför kommer hon att strula stappla steppa vidare gatan fram gatan ner nästa stad skit i resten (biddibapbapbeng biddibapbapbeng pow).

Visst tar hon av klackarna ibland, bara för att hon vet att hon ser så oemotståndligt vacker ut där hon går barfota på trottoaren med klackarna i händerna, bara för att hon vet hur fantastiskt det ser ut med en sko i varje hand om det bara är sett i motljus. Vilket fantastiskt foto hon skulle bli, tänker hon och tänker inte mer på det utan strular stapplar steppar.

Och av någon jävla anledning dröjer hon sig kvar, några sekunder till (och hon som redan utnyttjat ögonkastet-över-axeln, det här är illa). Hon ligger i sängen igen, bland röriga lakan och sommarnattssken, och till och med längre bak tar hon sig, till när de tillsammans stapplade in genom hans gnisslande trädörr med usel lackering. Han hade inte stannat och sett på henne, tagit hennes ansikte mellan sina händer och ömt kysst henne i säng(/soffa/köksbord/golv) utan virvlat före in i lägenheten, slagit på musik och börjat blanda drinkar. Själv blev hon kvar i hallen, hon, hon som aldrig blir kvar någon gång någonstans, hon blev stående med förvirringen hon lärt sig att lägga benen på ryggen och rusa bortåt för. Hon hatar den. Känslan av att inte veta ”vad nu då?”. No more aching troubles. Han. Blandade. Drinkar. För. Henne.

I tre millisekunder stod hon kvar i hallen med sin förvirring och tveksamhet i handen innan hon sparkade av sig sina skor och lämnade både dem och tveket och virrandet på golvet, på en grön dörrmatta som kändes mer hemma än något hem hon någonsin haft (just ja, hon hade ju aldrig haft något, det var ju det som var grejen).

Och som de dansade i hans säng bland röriga lakan med sura drinkar i champagneglas av plast i händerna som då och då möttes men aldrig forcerades. Your clock ain’t ticking. Hennes klocka var inte där, ville inte få henne att gå, inte inom en rimlig framtid för vad är hundra år bland röriga lakan och plastglas man får krossa om man vill? Den usla lackeringen? Hon ville ha den. Den surrande kylskåpet? Hon ville ha det. De smuliga bänkskivorna, det oorganiserade skrivbordet, hans bångstyriga lockar hon aldrig sett förr, hans xbox, reklamen på golvet i hallen? Hon ville ha det alltihop och hon ville aldrig sluta dansa bland röriga lakan men så var han så fin och så len och så alldeles fantastiskt där att hon inte kunde låta bli att bara ramla ner i sängen och pilla i en märklig pojkes hår. Han somnade och hon ville inte gå, hon ville stryka honom över håret, fingra på lockarna, veta hur hans väckarklocka lät och när hon somnade värkte hennes fötter av skavsår som hon aldrig skulle se igen, now your spirit get rest at last.

Hon visste knappt vad han hette, hon hade aldrig lärt sig att lägga sådant där som namn på minnet (varför låta onödigt tjafs ta upp värdefullt utrymme när man ändå alltid drar så småningom), men plötsligt behövde hon allt sådant där och hon vaknade kallsvettig mitt i natten på trassliga lakan och hade panik. Med hälar som brände av forntid klackar snubblade hon upp, ramlade ut i hallen, landade vid posten. Letade bara efter namnet. Hittade papper, ark, plastiga ytor och där, någonstans i hörnet på alla dessa papper fanns en vit ruta med adress och postnummer och frankeras ej och postort och ett namn, en Mikael Sved och som Mikael sved inom henne direkt för även om hon förnekade det då så förstår hon såhär på morgonkvisten med skrikande fåglar och hög luftfuktighet att hon fattade redan då att han verkligen borde finnas i tomrummen i hennes minne. Så med en Mikael som sved i hennes huvud hals mun ben fötter hjärta snubblade hon sig tillbaka in i sovrummet och väckte honom med kyssar överallt. Hon var tvungen att ha honom på något sätt, någonstans kvar och det var med flit som hon inte ens viskade något om skydd och han kanske hade gjort det om hon inte hade varit så tydlig med att det var nu nu nu och inte i det där sedan som följer som de skulle leva i.

Så hon slängde sina sista klädtrasor på golvet och sjönk ner i röriga ansikten och ett oförglömligt lakan. Eller hur var det nu igen?

Och nu tänkte hon likt förbannat oförglömlig och det är inte så att hon inte kommer att glömma honom det är bara det att hon inte komma att glömma honom. No more running from your past. Aldrig mer för varför springa när man kan stanna?

Hon var tröttare än någonsin med värkande fötter, huvudvärken sprängde mot pannbenet och ändå brann hennes inre som en kärnreaktor. Your body failed so now you're leaving for the sky. Ingen del av henne förutom hon själv ville göra något alls.
"Mikael", skrek hon i upprymd extas med slutna ögon och fötter som aldrig mer skulle gå vackert barfota på en innerstadsgata, "Mikael, du skulle bara våga dra."
En förvånad, omtöcknad och så beklämmande kär blick mötte henne när hon lyfte sina tunga ögonlock igen och allt skulle bli vackrare än klackarna någonsin kunnat föreställa sig. Mikael log ett uppgivet leende och trodde på något sätt fortfarande (trots hennes intensiva galenskapsblick och kravlandet på hallgolvet och dansandet i sängen) att han drömde för vem blir kär på en klubbrunda med dansgolv glitter och glamour egentligen? Vem blir kär när det dansar ögonskugga i luften och drinkarna kostar för mycket och vem i ett par så använda pumps är inte bara ute efter ett one-night-stand?
Ändå var hon där, intensiv och galen och allt han ville ha.
"Mikael, du skulle bara våga dra för jag har fan planer nu och det, det är fan första gången."
"Jag bor här", är allt han kan få fram och hon älskar honom lite till för det. Riding on the crest of a high and pleasant wave.
"Jag har inte tänkt förut så förlåt om jag tänker allt på en gång", säger hon och drar hans lockar mellan fingrarna, ler och ser att allt är som det ska, "men jag tänker att det är du och jag som ska äta frukost tillsammans för all jävla framtid och du skulle bara våga säga nej."
Han sade inte nej. Ingen säger nej till en sådan natt till en sådan människa till en sådan uppenbarelse till ett sådant beslut.

”Mikael, du svider inte.” ”Nej men jag har skoskav.” ”Vill du låna mina skor ett tag? De är lite använda men ändå.”

Och varje natt som följde låg hon i deras (!) säng i några sekunder innan hon somnade och tittade. Ibland såg hon motorvägar, ibland discokulor och ibland hörde hon ljuden av ensamhet på asfaltspromenad just innan natten tar slut. Oftast såg hon bara honom, och som han sved och som hon ville känna honom svida mera och aldrig sluta. Hon som aldrig skulle bli kvar. En dag slängde hon ut skorna genom fönstret (han skrattade oavbrutet i en kvart efteråt och gick sedan ner fem trappor för att hämta upp dem igen, ”vems skor ska jag annars låna när jag får skoskav?”) och allt hon tänkte var speeding through the galaxy, your future has been saved.

En man du (jag) tyckte om

2010-01-10T23:22:00.001-08:00

Jag vet hur du kommer att känna om det här.

Jag vet redan hur du kommer att se på mig, lite tveksamt och undrande, och jag vet hur det kommer att låta när du sammanbitet griper efter något hårt att greppa tag om men allt du hittar är sofftyg som glider mot dina oförstörda fingertoppar.
(Oförstörda är bara ett sätt att se på saken. Huden är i det närmaste orörd utan minsta skråma i dina vackra indievuxenpojkeshandlinjer och den är len och mjuk och inte grov som på händer som länge arbetat med sten till exempel.
Fast det finns en andra sida, där din hud är smutsig som fan. Du har rört vid så många och så många har rört dig tillbaka. Jag undrar vad de tänker, om deras kroppar värker än. Jag önskar ibland att de hade varit pudrade med sot då, så att märkena efter dem hade synts. Du kunde ha tatuerat in dem, men sotet som förlaga, och ingen skulle någonsin falla för bilden av oskyldig indievuxenpojke-looken igen.
Fast jag vet inte ens om det här är ett problem.)
Samtidigt som du sammanbitet griper efter något hårt att greppa tag om och det enda du hittar är sofftyg som glider mot dina oförstörda, smutsiga fingertoppar (manchestertyg för övrigt) säger jag att det var ju ändå du som lärde mig att gå ifrån dig. Det borde du veta. Du vet det. Det är ju därför du griper så pass desperat efter stöd. För att det är du själv som ryckt undan mattan under dina fötter.

Jag undrar vad det betyder att jag just kallade mig själv för den undandragna mattan under dina fötter. Om det betyder att jag lät dig trampa på mig eller om det bara betyder att jag lämnar dig med ett golv. Jag tror ändå att jag är mattan, och att jag kommer att dra undan mig själv.

Vi lärde varandra så mycket och ändå står jag nu här och ska alldeles strax snart strax dra undan mattan. Vi lärde varandra så mycket, och även om ironin i meningen jag vill skrika till dig är för överväldigande kan jag nästan inte låta bli. Jag vill bara ropa till dig, att utan dig hade jag aldrig kunnat lämna dig. Jag vill skrika det och få det att låta som en komplimang och inte en dödsdom. Det låter oundvikligen som en dödsdom. Speciellt med dina naglar som borrar sig in i manchestertyget. Det är en dödsdom när jag vet hur du kommer att se ut, så förstörd fast jag lärt dig att slå ifrån dig, att ta dagen som den kom.

Så du gjorde som jag visste att du skulle göra och nu sitter vi i varsitt soffhörn med dina fingertoppars rop på något solitt om så den minsta lilla känning av soffans hårda plaststomme som enda bakgrundssång. Älskling, även den är bräcklig. Idag är plast solitt och beständigt men vad vet väl vi asfaltsblommor om berg och sten och mahogny, om ek och packad jord? Det närmaste sanna beständiga vi har här är betong. Vi kunde aldrig ha stöpt vår relation i betong eftersom att handlade så mycket om att växa. Betong är inte elastiskt; det kan inte expandera. Vi expanderade, älskling, som en nytt gummiband tänjde vi gränser som om det var det enda vi kunde göra… Det kanske var så det var. Dina fingertoppar slutar snart skrapa, det vet jag. Ljudet från dem börjar tona ut, tillsammans med ett eko av ett bättre liv.
Jag öppnar munnen igen och läpparna smakar lakrits av orden jag sagt.
”Du, du, för att komma härifrån… Du måste resa dig snart. Annars blir vi fast här.”
Det är mil/två sittdynor mellan oss.
Ett par djupa ögon kantade av svarta ögonfransar i täta rader ser tillbaka på meningen jag just sa. Smakar på den, ögonfransarna fladdrar, munnen (med läpparna läpparna läpparna du har min smak i din mun) sväljer innebörden och jag önskar att jag inte var på andra sidan jorden/soffan/vardagsrummet egentligen för soffan tar upp hela rummets långsida utan tätt mot dig med vetskapen om att du efter omfamningen skulle resa dig och på lätta fötter vandra vidare mot bättre tider, fler sotiga händer och färre mig. Och samtidigt, nej. Låt mig bli din enda och besjung mig som den du lärde att leva. Snälla? Låt mig vara den jag skulle vara, en sådan som inte lämnar dig. En sådan som stannar. En pingvin. Jag vill vara din pingvin. Jag är din pingvin, men baby, du lärde mig att flyga så jag tänker dra nu.

Du säger ingenting och det oroar mig. Du säger ingenting – du beter dig som jag och det brukar aldrig vara ett bra tecken. Du beter dig precis som jag gjorde efter de svek som vi en gång gömt. Vi satt precis såhär. I varsitt hörn av soffan, en av oss skuldmedveten, en av oss tyst.

Egentligen gör jag ju samma sak mot dig nu, jag sviker ju dig, jag rycker ju undan mattan och får dig att bli sådär stum, jag sviker ju dig precis som du svek mig (menmenmenmen det är ändå inte samma sak skriker en del av mig med starkare självbevarelsedrift än resten av mig, det är inte samma sak, för den här gången har du lärt honom att slå ifrån sig, att ta dagen som den kom. Visst har du väl lärt honom snälla sig att han lärt sig.). Du säger ingenting och jag är rädd att jag lärt dig mer än jag borde. Vi skulle ju växa tillsammans. Inte växa ur varandra. Ändå är du flera storlekar för jävla stor och flera andra storlekar för liten.
One size fits all, stod det på paketet. Jag har en teori om att du svällde i mikron. Som en marshmallow. Precis som en marshmellow.

Bara säg något.

Bara något.

”Jag har din röst när jag dricker…” Din röst är så tyst (som min var då) och vad värre är – det här räknade jag inte med. Mina kalkyler är förgäves och jag bläddrar förskräckt igenom alla ekvationer jag löste för att lära mig dig och förutse ditt beteende. Du sitter på soffkanten och fortsätter obönhörligt att tala (”Fäster obönhörligt” sa de om Konrads Kalasklister i Pippi-filmen, varför stod det inte så på ditt paket?). ”… Och jag har din smak i min mun. Hemma hos mig, det känns inte ens som hemma längre för jag är ju bara med dig, det går inte att vara där. Jag kommer inte att kunna åka hem, fattar du? Jag kommer att hitta saker som du glömt och din doft hänger kvar i rummet där, det vet du ju. Jag”, du hämtar andan och det låter som att du stammar och jag tänker att om inte förr så måste du lära dig nu, nu! att slå ifrån dig, ”kan inte gå hem för hemma är hos dig. Här eller ute på gatan, där i snöfallet, eller var som helst så länge du är där. Du. Snälla.” Utan dig hade jag aldrig kunnat lämna dig. ”Snälla.” Du ekar. ”Snälla.” En rörelse, ett, två steg och en blick. Jag är i din famn där jag inte skulle vara tätt mot ditt bröst och hör ditt hjärta rusa för mig trots att det borde göra som i serietidningarna: köra klackarna djupt ner i jorden och tvärbromsa. Jag hör hjärtat rusa, ditt hjärta bankar och tvärbromsar inte, du får ingen hjärtattack, varför får du ingen hjärtattack? Varför är jag i din famn när ett ”snälla” inte räcker alls? När jag vet att betongen kommer att kväva mig och att det inte är rättvist alls. Jag är i din famn i alla fall. Medveten om hur vi doftar. Medveten om att du ekar, att jag ekar, att vi ekar. Vi är djupa dalgångar båda två när åtminstone en av oss behöver vara en bäck som rinner genom dalgången och förser den med vackert porlande vatten för att inte allt ska förvandlas till betong.

Faktum är att vi ekar. Att vi är dalgångar. Att allt förvandlas till betong. Att jag måste lämna dig. Så därför, därför undrar jag varför jag är i din famn och trycker mig mot ditt bröst som om du inte var den bergsvägg jag vet att du är. Jag vet inte varför jag klamrar mig fast så jävligt trots att jag vet att jag inte ska stanna. Du är en man jag tyckte om, men en av många män, en av många män. Jag kan inte räkna ut vad du ska göra trots att vi är av samma skrot och korn, ja, just det, skrot var det ja. Vi är gjorda av samma skrot. Samma överblivna material. Svagt radioaktiva. Dumpade på olämpliga platser. Vi är gjorda av samma skrot och ändå, ändå vet jag inte vad som händer. Förutom att jag ska, att jag kommer, att lämna dig. Strax snart strax. Jag ska bara vara i din famn en stund till och aldrig glömma bort hur vi doftar. Hur vårt växthus av betong doftar. Hur betong doftar.

Asfaltsblommor eller dalgångar, jag vet inte vad vi är. Bara det att ingen av oss porlar. Vi ekar. Du doftar. Det enda sätt för mig att få dig var att aldrig vända om. Du gick snett bakom mig – jag vände mig om för att se dig. Jag såg hur långt bak du var (hur du samtidigt stod bredvid mig, kanske stod vi alltid på samma linje men vid dess början respektive slut). Du lärde mig verkligen allt. Du lärde mig att gå ifrån dig. Jag känner det så tydligt, blandad med vår varma doft träder en annan essens fram, virar sig in i allt som vi var och löser upp. Snart kan jag inte förnimma oss längre och du blir ett stenparti i plast mot min varma kropp som fortfarande minns oss men du är inte längre densamma och därför måste du förstå att vi inte finns längre.
Ändå vägrar du att förstå, ändå kan du inte begripa varför det som ska sker och nu Faktiskt Händer är så självklart och givet. Du ser plågsamt oförstående ut när jag höjer blicken för att ge dig signalen (vifta med flaggan, blinka med lyset, gestikulera med handen) att det är dags. Dina armar blir monotona (monokroma) och darrar av brist på acceptans av det som händer, det du ännu inte förstår, när jag utan ljud (bara tyg mot tyg sjunger sånger för oss nu) drar mig bakåt och ur dig. Min hand slinter mot din. Hud mot hud fräser till, avger en förtvivlad doft av misslyckande. En doft som hänger kvar i rummet. Du är en av andra, sluta se på mig, sluta att inte förstå. Jag vet vad som ska hända.
Jag är halvvägs ur din famn, när vi släppt varandra (släppa taget) börjar jag att vända dig ryggen och medan jag snurrar bort från allt som var blir varmt till kallt till en ny sorts värme, plast blir till förgängligt vatten som löser all betong. Medan jag vänder mig om blir vi borta och du blir en man jag tyckte om.

Timglas

2009-12-13T12:40:00.000-08:00

Det går en buss utanför mitt hus. Jag har ingen aning om vilken buss. Jag har ingen aning om vilket nummer, vilken slutdestination, eller ens vilken färg bussen har. Antagligen röd. Naturligtvis är den röd. Kanske har den till och med kvar den gamla bussinredningen. Den slitna, rödbruna, suspekt mönstrade. Den nya bussinredningen är i och för sig också suspekt mönstrad om något. Jag undrar vilken idiot på arbetsförmedlingen som slängde ut det jobbet till första bästa arbetslösa nöt till konstnär. Inte var det väl någon ny Michelangelo direkt, slutresultatet. Inte någon vidare merit heller. Hej, jag söker jobb, jaha, vad har du gjort tidigare, jo, jag har designat, eller jag menar, formgivit, de suspekt mönstrade tygerna till bussätena. Välkommen till McDonalds.

Det går i alla fall en buss utanför mitt hus. En buss vi åkt ibland. En buss vi åkt när vi tröttnat på mitt fula hus och blaskiga Earl Grey. En buss vi åkt in till det vackra av staden. Det blanka vattnet och de spirande tornen och de alldeles alldeles utmattade neonskyltarna. En buss till sådant där man ska tycka om. Saken är den, Ana (det är ju redan uppenbart att det är dig jag skriver till), att det aldrig finns något att kalla vackert här. Jag vet att det finns fina ting i den här staden (vattnen tornen skyltarna) och att folk färdas mil för att se dem men för mig är de dammiga, trötta och inte ens dammiga förresten utan täckta av en sådan där klibbig hinna av hopplöshet, av den där känslan av att man redan har sett det. Så många gånger.

Nu tänder de gatubelysningen

Nättarna som faller är inte lika exotiska längre, Ana. Det var länge sedan jag kunde uppfatta våra spretiga björkar som vajande palmer och jag vet inte om jag någonsin kunde se vår svarta asfalt som vit, skimrande sand. Jag vet inte vad som är exotiskt för dig men jag har alltid sett det ouppnåbara, det mest fjärran som det mest spännande. Kanske är det därför jag har tröttnat så på den här staden. Jag vet inte. Jag vet så lite nu. Det blir kallare ju längre tiden går. Är du kvar? Du lyssnar fortfarande? Ana, är det tiden på året som skrämmer? Eller är det bara jag som är i vägen för oss igen? Så är det förstås. Återigen ett osynligt krokben jag lagt för mig själv (igen igen igen IGEN förihelvete).
Jag brukade tro att jag bara hade två ben. Nu känns det som en skrattretande tanke, nu när jag vet, att jag har obscena mängder ben. Det kanske bara är två som syns, men resten är som osynliga utväxter som välter koppar glas kokande vatten och dig. Förlåt. Jag ville inte välta dig. Jag bara råkar. Jag bara råkar. Jag låter som en treåring och jag vet om det. Hej ytterligare osynlig äcklig utväxt. Krokben. Krokben. Det är inte kul längre.

Ja jag vet att jag sluter igen
Men det känns som om det är mig dom vill åt

Ana, kan du inte komma hit? Ta bussen som går till Landet Ingenstans och dricka mitt blaskiga Earl Grey. Åt andra hållet. Vi vänder om. Titta, titta, Ana, jag sluter inte igen, jag öppnar upp, titta, ser du inte min blottade själ dunkande hjärta sorgsna blod gnistrande elektriska impulser. Öppnar upp. Öppnar upp. Kom hit nu, Ana. Ana, håll mig hårt. Kom hit nu, håll mig hårt och snälla snälla amputera bort mina extraben krossa mina konstiga drömmar hitta en väg ändå. Jag vet att jag inte kan några ord egentligen, eller var det just det enda jag kunde? minns inte längre, men jag kan rita i luften och bygga syreslott av allt vi skulle bli. Vara. Allt vi har varit.

Ana, det är inte så att det är du. Det är en klyscha och jag kunde inte bry mig mindre när det trots allt stämmer. Det är jag, Ana, det är inte du, Ana. Jag är inte trygg, väggarna här skyddar mig inte som de borde. Om jag var starkare skulle jag falla för dig, be dig att fånga, ta mig upp, kunna fånga dig tillbaka. Som när man var liten? Jag ger dig ett klistermärke om du ger mig ett tillbaka. Jag låter dig vara med och leka och du låter mig vara med tillbaka. Te besaré a condicción de que me beses!

Om jag trillade, blev uppfångad och upprätt, skulle jag kunna fixa dig också. Laga. Jag ska lyssna och förstå. Sådant händer inte. Natten här faller lika skoningslöst som vilken domarklubba som helst och inget kan vi göra åt beslutet den fattar åt oss. En domarklubba på repeat. En domarklubba på repeat utan någon ens halvrolig remix ute på youtube. Jag är bara så trött, Ana. Så trött på livet utan dig (klyschaklyschaklyscha vem bryr sig), livet utan dig klär mig inte. Klyschor klär mig. Livet utan dig är ingen klyscha. Livet utan dig är en sådan där sak som aldrig hände. Inte på riktigt, om inte annat.

Jag letar efter rispor i ytan
en spricka ett hål en skarv
Det måste komma nåt bra ur allt

Rispan i ytan, Ana, sprickan hålet skarven, Ana, det som det kommer något bra ur, Ana, det jag hittat, Ana, det är bussen. Den fula kanske röda bussen. Ana nu tänder de gatubelysningen
bussarna åker sitt varv.

Sitt varv, Ana. Ett varv. En cirkel. En geometrisk figur. Trehundrasextio grader, Ana. Jag upprepar ditt namn nu, Ana, så att du ska förstå att upplösningen är nära nu, Ana, för jag har en sak att berätta, Ana – att bussen åker runt att varv är cirklar att cirklar inte har något slut att cirklar alltid kommer tillbaka till samma ställe att Ana, du måste sätta dig på bussen. Ana, du måste sätta dig på bussen fast det är grått trist fult äckligt ovackert utanför rutan. Ana, du måste sätta dig på bussen trots att biljetten är dyr. Trots att den är full med massa alkisar, snoriga barn, matkassar och annat skit vi kan förakta så fort du sitter i mitt kök med mitt blaskiga Earl Grey. Du måste, Ana. I mitt blaskiga kök ska vi sitta och Ana, du måste. Förstår du?

”Vi vill så mycket”, säger jag till min spegelbild i fönsterglas. ”Trots att vi aldrig kommer någon vart vill vi så mycket, laga, fixa, skrika, bli hela, bli fångade, vara självständiga, du hör ju själv att det inte går ihop!” Andetag, sippa te. ”Men om det gjorde det, skulle det göra det med dig. Ana, jag vill vara en bättre man för dig, ett smartare drag, en lösning. Jag hoppas, nej tror, att du vet samma saker som jag. Att vi tror på samma lika, att vi tror samma lika. Jag tror det. Det är inte bara det att du faktiskt orkar ta den kanske röda bussen hit utan att du gör det utan att orka, du gör det för att du vill. Du vill mig. Jag vill dig med. Det är inte bara det att du orkar ta den kanske röda bussen hit, det är att jag älskar dig för att du gör det. Jag skakar av all denna meningslöshet, Ana, skakar även du? Kan vi skaka tillsammans? Kan vi skaka ner den sista sanden i våra timglas så att livet kan få börja om sedan? Vi kan vända våra glas tillsammans, vår tid tillsammans. Om vi bara vågar falla för varandra, fånga varandra, res mig upp ge mig lust. Trots all tomhet, trots att jag bara förstår det som är vårt om ens det ibland tror jag att våra timglas kan rinna fritt snart. På nytt. Kanske inte i symbios men åtminstone på rätt sätt. Det måste vara så. Det måste växa något här under alla steg tillbaka.

Med Socker På

2009-12-11T09:46:00.000-08:00

Sladdhärva.
Internetsladd. Hörlurar. Alldeles för många usb-sladdar. Alldeles för många och likdana. Alldeles för likadana usb-sladdar.
Sladdhärva.
Jag som älskar ordning och reda. Jag som staplar, organiserar, borstar bort, skriver upp. Jag. Jag har en sladdhärva vid mitt skrivbord. Det är inte likt mig. Usb-sladdar trasslar in sig i mina fingrar och jag tycker inte om det. Jag vill ha tillbaka mig själv igen. Mitt ordningsamma jag som kunde få till och med den mest skräckinjagande sladdhärva att reda ut sig i ren skräck över min ordningsmani och mina symmetribehov. Jag vill ha tillbaka mig själv som jag var innan jag började skita i allt. Någonting hände och jag har fan ingen koll på vad som hände. Jag slutade stapla. Slutade skriva listor på saker jag skulle göra. Slutade göra sakerna på listorna jag inte skrev. Jag slutade sätta upp post-it-lappar. Slutade tänka ut saker att skriva på post-it-lappar. Slutade bry mig. Slutade att oroa mig. Slutade få ångest över vartenda klimathot och dammigt hörn. Jag är inte ens säker på att jag vet vad det var som hände. Fast det är klart, att

Besvikelse följs av besvikelse så
varför inte bara hälla lite socker på

Slutade äta p-piller i tid. Det var dumt fast det hade varit ännu dummare om jag inte samtidigt slutat ha sex. Ni må tro att Viktor blev överraskad när han fick ringa mig och inte tvärtom och när jag utöver det sa nej blev han helt stum. Efter det slutade jag att svara i telefon.
Det tyckte jag i och för sig var lite konstigt ett tag, men som sagt slutade jag att bry mig.

Min lägenhet har två rum. Jag sitter i soffan i det stora rummet och försvinner i filtar av tvinnat ull och alldeles för stora kuddar. Ute har det varit 22 grader kallt sedan två veckor tillbaka. Det är sinnessjukt. Bilar slutar starta på morgonen. Vägar blir som glas. Däck slirar. Människor dör. Oroa sig inte. Från mitt fönster gnistrar torget av skarsnö och det ser inte ett dugg lockande ut. I år skiter jag i skidåkning och i snö och i Sälen.
Jag vet att snö försvinner av salt men jag slår vad om att den egentligen är gjord av det. Det ser ut som saltkristaller och vet du vad jag hatar? Saltlakrits. Jag hatar saltlakrits enbart på grund av saltet. Det betyder att jag hatar den jävla saltsnön.

(Tänk om saltlakrits är förhårdnad, ni vet när man kramar snö tills den blir hård som is, saltsnö som någon kastat karamellfärg på.)

(Eller tänk om vitt blir svart bara man pressar tillräckligt hårt.)

Jag ligger under filtarna och andas varm andedräkt på händerna. I år sket jag i höstmys. Jag köpte inga mörklila koftor, gjorde inga rotsaksgratänger, stickade ingen halsduk. Jag sket i höstmyset och plötsligt var det vinter och i vanlig jävla ordning är vintern så mycket längre än vad man räknade med. Jag bryr mig inte om det. Jag får ingen ångestklump i magen. Inte ens om jag tänker på Katrin på jobbet som ligger hemma och gråter i sin vinterdepression. Jag oroar mig inte. Oroa sig inte för att vädret är grått - oroa sig inte för nåt.

Andedräkt på händerna. Andedräkt på händerna.
Jag slutade att svara i telefon, sa jag det? Jag oroar mig inte.
Jag slutade att prata i telefon, sa jag det? Jag oroar mig inte.
Jag slutade att gå ut, sa jag det? Jag oroar mig inte.
Oroa sig inte.

Jag slutade att titta på TV när jag insåg hur ofta det egentligen går nyheter. Jag skiter väl i världens alla krämpor. Vad har väl det med mig att göra. Jag bryr mig inte om Saab i Trollhättan för vet du, jag jobbar inte där. Jag skiter väl i rosa bandet och jag vill inte se en väderleksrapport. Jag har ett fönster. Det räcker.
Jag skiter i nyheterna. Skjut ner nyheterna. Bomba nyheterna. ”Hey, USA, it's me. Could you like please snälla snälla bara shoot down the jävla nyheterna? What do you menar, the Nobels fredspris? Has that ever stopped you before? Bara skjut förihelvete. Bara skrik och fixa.”

Skit Iran Skit i Korea
Skit i Sudan Skit i Irak
Låt Usa bomba färdigt
Låt Usa bomba klart
Skit i allt

Sedan är det ju en fråga i sig vad det där ”allt” innebär. Allt som i verkligen allt? Om man ska vara definitiv måste allt vara allt. Oroa sig för vad allt innebär.

Under vänster fot har jag sju ärr. De fick jag när jag gick på glas mitt i natten och gatljusen kastade glitter i splittret som låg kvar efter att någon kört foten genom busskurens ena ruta. Någon som säkert brydde sig. Glassplittret lämnade sju ärr från någon som brydde sig och ur ärren vandrade all vilja jag någonsin hyst att bry mig om något. Det var en natt i Bromma och det lysta inga stjärnor. Inga stjärnor såg.
Känslan av att inte bry sig har alltid varit varm för mig (mest eftersom att saltlakritssnön är kall). Den är ett varmt täcke över sinnen som tar ifrån dem all deras uppfattningsförmåga. Kyla skärper allt. Stämningar, luft, väder, sinnen, strupar, känslor, händer, munnar, miner.

Allt kommer förr eller senare att göra en besviken och det absolut bästa skyddet mot det är att inte bry sig när det väl händer. Bäst att öva på att inte bry sig bäst att börja inte bry sig bäst att lära sig hur man inte bry sig bara slippa bry sig. För om man inte bryr sig slipper man lära sig sedan när det behövs. Sedan när världen går under. Sedan när man aldrig hittade ett botemedel mot cancer och antibiotikaresistenta bakterier. Sedan när allt går åt helvete och alla lider, ja, då, då kommer vi inte vilja bry oss för om vi bryr oss

kommer våra magar

inte bara innehålla en liten ångestklump.

Så därför har jag skapat en stor sladdhärva. För att härda mig själv, och det som inte dödar dig härdar dig (bullshit bullshit bullshit förihelvete). Jag kommer inte att ångestklumpa om jag bara slutar oroa mig. Inga fler pengar till svältande barn. Inga fler slantar till gatumusikanter (för jag slutade ju att gå ut. Jag slipper bry mig. Världen går runt runt. Inga stjärnor såg det hända. Stjärnorna över Bromma brydde sig inte, de oroade sig inte, de kröp ihop under sina molnfiltar, svarade inte i telefon och gick inte ut. De hatar också saltlakrits. Jag lovar.). Punkt. Sladdhärvan ska hjälpa mig. Sladddhärvan hjälper dig. För det är dags att inse att det är hög tid att skita i allt, för det är bättre för dig att bara sopa problemen under mattan.

Och det är klart att jag går ut. Jag går till affären, jobbet, tunnelbanan, andra affärer och till ställen men jag går inte ut och innebörden är svidande bitter. Som citronsaft i sår fast med bitter eftersmak. Det är klart att jag inte låter sladdarna ligga, egentligen. Jag gör allt som vanligt. Allt är det samma men det finns inget i det. Tänk dig alltet som en cell. Cellmembranet finns kvar, liksom alla mitokondrier, ribosomer och vad det nu är. Cellkärnan saknas. Allt består, men det finns ingen kärna i alltet. Det finns inget att leva för. Det finns inget att c-i-r-k-l-a kring.
Oroa sig inte.

Hon är så söt

2009-12-11T09:44:00.000-08:00

Evolutionen har tänkt fel igen. Det händer ibland, men för mig händer det varje natt. Evolutionen missade lite detaljer. Petitesser. Det måste finnas mer effektiva sätt att kyla ner kroppen på än att få den att stinka, exempelvis. Just nu struntar jag blankt i just det evolutionsärendet. Just nu är jag bara sjukt lack på att mina händer fryser så jävligt. När mina händer fryser kan inte jag sova. Egentligen har jag inte bestämt mig än för om det är mina händer eller evolutionen som inte visar hänsyn till mina sömnbehov. Jag ligger här bredvid dig och försöker kupa händerna och andas på dem utan att få det att låta som suspekta flås i dina sovande öron, för hon är så söt när hon sover, själv har jag inte fått mig en blund. Så jag ligger här och känner mig nästan blå i ansiktet av min långsamma utandning. Inte hjälper det särskilt mycket heller. Egentligen brukar jag frysa om fötterna också, men jag har lärt mig nu. Jag har lärt mig två saker. Jag har lärt mig att jag ska ha ett par sockor under madrasskanten i fotändan. Och så har jag lärt mig hur man trasslar på sig ett par sockor bredvid dig utan att störa dina drömmar och gnyenden.
Hur man rör sig ljudlöst för att komma nära dig utan att röra aldrig röra detta konstverk dessa rodnande kinder dessa ömtåliga kroppsdelar som en docka så söt och försiktigt lirkar bort armen från din nackes baksida där solen lyser jo snälla käresta tro mig din nacke lyser solbelyst mitt i nattens svarta mörker och dina ögon glittrar i symbios under ögonlocken kan inte väcka dig får inte väcka dig vill inte att dina svarta ögonfransar ska fladdra till och bli solfjädrar kring de där poolerna av glittrande klorblått vatten du vet blått som simhallsklor med kritvitt kakel runt omkring till ögonvitor men svåra att fokusera på för det där med klorblått är svårt att inte falla i vattnet för och jag som aldrig tänkt på att ta simlektioner eftersom att jag trodde att jag kunde föra mig i vatten men det är svårt med en hjärtrytm på 230 slag i minuten på grund av att hon är så söt när hon sover så du ska inte vakna och därför ska jag röra mig ljudlöst och dra bort min domnade arm från den soliga fläcken mellan kudden och din ljuva nacklinje kan jag låta bli att röra vid den ja jag måste! För hon är så söt när hon sover.

Fryskalla händer är inget vidare nattsällskap. Det är däremot du, trots att du låter mindre än benen i min hand skallrar. Din närvaro. Dödar. Eller. Inte. Dödar. Men. K-v-ä-v-e-r. Allt annat. Dukväver. Du dödar. Vet du det? Du som alltid överlåter till mig att ens smälla ihjäl myggorna på dina armar. Du kväver. Skulle du strypa en mygga om du kunde?

Jag är en mygga och det vet du mycket väl. En mygga du kanske inte har hjärta att smälla ihjäl men som du kväver för jag kan inte kan inte kan inte andas i din närhet och jag kippar efter luft vatten morgonjuice. Morgonjuice. Du dränker mig, vet du det? I ett lockande glas med morgonjuice vid ditt fula furubord. Du vet, furubordet som är så fult men så charmigt för att det verkligen inte är varken charmigt eller retro eller ens indieironiskt. Det är bara ett fult furubord. Som du äter frukost vid. Du äter frukost och du är inte ens vaken än.

Jag är en mygga och det vet du mycket väl. En mygga som surrar irriterande i örat men som du ändå inte har hjärta att slå ihjäl. Det överlåter du till mig. Och jag ska, så småningom, oundvikligen, att smälla ihjäl mig själv. Kväva mig själv i dina bedövande ångor. Dränka mig själv i ditt juiceglas. Jag ska. Men inte än. För just nu -

Du vaknar. Hon är så söt när hon vaknar, när hon sträcker ut sig som en katt ,och säger att hon nu saknar det som hon drömt i natt. Du kväver mig jag andas inte du dränker mig jag ser mitt liv spelas upp igen och heter det inte något tjusigt och franskt men vad spelar det för roll för jag drunknar i dina kinder som om jag vore någon nykär tonårsbrud men det är vi allihop i själen som någon känd filosof (eller var det bara jag) en gång sade och mitt liv rullar som en film jag inte riktigt tycker om på snabbspolning och jag skiter fullständigt i det för du är så söt och låt mig vara en nykär tonårsbrud.

Morgonstund har guld i mun. Du har guld i mun. Så när du kysser mig får jag också det. Ditt guld i min mun.

Du sjunger tyst om drömmar du haft. Dina toner är som jazz i mina vener och jag som inte ens är estet och därmed är helt ovetande om den korrekta definitionen av jazz. Du spatserar likt en kelsjuk katt runt mina ben (i sängen bland dina vita lakan som kontrasterar mot dina rosenröda kinder) och drar din lena svans längs med mina knän (skrubbade knän) och charmar igen. Över och över igen, som de säger på engelska. There goes a jazz tune. Du är en smal, fjäderlik hand längs min ryggrad med osynliga skavanker och melodislingor runt fingrarna som ringar. Du är perfekt, inte felfri, men så fantastiskt perfekt att jag dör varje gång jag ser dig, kvävs, vill ta livet av mig för att slippa dö igen vid nästa ögonkast, nästa ögonblick med dig. Så söt.
I och med dig flyttade det in en hård röst i mitt hjärta. Den viskar om dig när du gör allt du gör. Den säger att jag inte är en kattmänniska. När du ler med hallonläppar berättar mitt hjärta att det här är alldeles för bra. I morgonsol (morgonguld) när du smakar polkagris (mintig, karamellig, söt, len) svider rösten och slår besinningslöst med ishacka för att ha sönder den där mintsmakande kärleken jag hyser för dig.

Din tunga far över din övre tandrad lyser som pärlor din svarta hår har gyllene lockar vet att det inte fungerar så men ihop med rosenröda kinder knullrufs leenden dig dig dig är det så svårt att tro på någon världsordning alls för du rubbar min. Du välter min värld. Du välter mitt jordklot som rullar och välter Mars Jupiter Saturnus Uranus Neptunus och till och med Pluto, även om Pluto blev degraderad till simpel himlakropp. Pluto med litet p? Jag är också en simpel himlakropp. En mygga, en himlakropp och så himla dränkt i dina kinder och din juice. Så himla drunknad.

Du lyser vidare fastän solen sedan länge är uppe och din fräkniga hud inte har så mycket att komma med mot strålarna, i teorin alltså, men här ligger du ju, och lyser. Det ser väl jag. Det ser väl jag. Du lyser och ler och jag vet aldrig vad jag ska ta mig till för vad gör man när man får allt man vill ha vad gör man när du lyser vad gör man när allt fungerar vad gör man när man är lycklig vad gör man åt allt vad gör man kan det snälla sluta snart jag orkar snart inte med längre kommer livets karusell att slunga av mig i nästa sandstorm eller kommer jag bli kvar här bland vita lakan och lysande du? Jag blir så orolig. Ju lyckligare jag är, desto mer kryper det i benen, desto sämre kan jag sova, desto mer fryser jag om händerna desto mer vill väl ingen ha mig. Ingen vill ha mig och ändå lyser du emot mig. Det här känns nästan alldeles för bra. Nästan. Nästan. Du borde inte lysa. Jag kommer att vänja mig av vid att ha andra lampor så kommer du en dag att sluta lysa sluta sova sluta vakna sluta dricka morgonjuice sluta kväva mig och kasta av mig i mörkret. Lämna mig famlande efter lyse. Lämna mig. Lämna. Nästan. Du kommer nästan att göra det.

Du kan väl i alla fall. Tänka lite på mig. Lämna en ficklampa. Eller en lock av ditt vackra disneyhår. Jag tror att de har samma effekt i världsalltet. Jag kommer att springa baklänges på mitt rullande klot i fel riktning – Venus Merkurius och så den obeskrivliga hettan obeskrivliga smärtan obeskrivliga ljuset Solen.

Det mest spännande, du som är så söt, är att jag tror att du inte har en aning. Du vet inte hur dina svarta lockar trollbinder mig och hur ditt guld fläckar mina läppar (som små flingor på rosa grund för jag är inte hallonröd som du men gudar vad jag älskar dig). Med mina fingrar fast i ditt nattfärgade, solskensbestänkta trassel och ditt hallonröda mot mitt nyponrosrosa och rodnande kind mot min isnattsfrost (för hur ska jag röra dig som är så varm) och klorblått speglat i nötbrunt och katt i jag vet inte vad, hamster? har du ingen aning om hur fast jag verkligen är. Kanske. Kanske är du upptagen med att vara fast i mig. Kanske. Kanske. Kanhända? Finns någon möjlighet. Att. Jag är likadan?

Calleth You, Cometh I

2009-11-03T13:00:00.000-08:00

Med armarna i kors på en tunnelbaneperrong i Stockholms norra förorter, är det hur någon människa med minsta lilla sunt förnuft i behåll skulle spendera sin lördagsnatt? Ingen jag känner skulle göra det.
I och för sig, att beskriva situationen så nödtorftigt är att ge den usla odds. Vi får inte glömma alla trevliga detaljer som gör det hela perfekt, nästan åtråvärt att stå här. Klockan slår snart tolv och jag har stått lutad mot en sådan där silverlåda utan tänkbar funktion bortsett från sittmöbel sedan åtta. Det har resulterat i en lätt förfrusen bakdel som är tämligen angenäm att inte känna av. (Eller? Kände jag den nyss? Var det där en nervreaktion?) Det där med varma byxor blev aldrig min grej. (Nej, det var bara inbillning. Den är lika förfrusna som ett par tår i flippflopptofflor på Nordpolen.)
Det regnar inte, vilket måste anses vara till situationens fördel. Det hade dessutom varit alldeles för överdramatiskt. Det är nämligen så kallt utomhus (när jag gick hemifrån var det minus åtta grader Celsius) att det istället snöar, på gränsen till haglar. Jag har ingen mössa och med tanke på min kroppstemperatur i övriga lemmar skulle det inte förvåna mig om en nätt snöhög balanserar på mitt huvud vid det här laget. Jag tillhörde aldrig de där miljöaktivistbrudarna som klampade runt i Doc Martens och vänsterpins utan var i hemlighet väldigt förtjust i pälskappor, men som med allt (allt, allt, allt, allt som jag sumpat, dig) annat vågade jag aldrig visa vad jag tyckte utan följde räddhågset med när mina vänner gick på Greenpeace-demonstrationer. Dessutom, vad skulle jag med en päls till när det fanns bomull, ull och polyester?
Jag skulle döda för en päls just nu. Djur eller människa, jag skulle gladeligen hugga ner varelsen för löftet om en päls, om något som kunde värma mig (som du brukade göra). Kanske skulle jag frysa ändå. Kanske har min kropp bestämt sig för att alltid frysa, kanske har den gjort det till en vana, eller som min bästa vän ärkenaturaren skulle säga, en reflex. Hon gav mig en genomgång av det där en gång, i en annan förort, en annan kväll. Allt kan bli reflexer. Alla rörelser och grejer man gör (nej, nej, nej, vad trodde du? Att jag lärt mig termerna? Från en naturare? Fet chans.) kan bli reflexer. Det är väl bara jag som undrar, men kanske kan tankar bli reflexer? Om inte annat tänker jag skaffa en tankereflex. En riktig reflex, som glimmar och som man har i ett snöre i fickan på täckjackan (täckjackan som jag inte har), en sådan reflex, fast i form av du, för du är fan en tanke som har blivit en reflex. Till allt. Jag ser en gammal tunnelbanevagn (jag tänker på dig), jag drar ut proppen ur diskhon (jag tänker på dig), jag sätter på mig tofflorna (jag tänker på dig), jag slickar igen kuvert (jag tänker på dig), jag vattnar blommor städar tänder lampor sparkar av mig skorna duschar vaknar somnar lever (jag tänker på dig). Det är klart att jag har andra reflexer. Tanken på dig inkräktar inte på mina basbehov. Alls, egentligen. Jag tänker inte på dig speciellt ofta och ändå tänker jag på dig alltid. Det är ju så reflexer fungerar. De är där och fångar upp oss när vi ramlar utan att vi tänker speciellt mycket på dem för det. Jag tänker inte på dig, men du finns alltid där i bakgrunden. Du är alltid där och visslar. You're not the one that I think of every time that the telephone rings (men ringer du så är jag din för alltid).
Jag undrar hur mycket en reflexväst värmer. En reflexväst i päls. Eller i fuskpäls förstås. Eller goretex. Fast helst päls. Helst päls. En död lysande minkpäls. Det låter inte bra men i mina öron klingar det bättre än småätande mitt i natten.
Här står man hur som helst mitt i natten iförd ingenting (eller ja, någonting har jag ju på mig, men det märks liksom inte, och märks det inte finns det inte, det sa de på psykologilektionerna som vi i och för sig skolkade ifrån men du fattar) med korslagda armar över bröstet som en sköld för att ingenting ska få komma in mellan revbenen igen. Det blåser lagom duktigt och några gamla ölflaskor klirrar vackert mot perrongens stengolv. Det är nattrafik nu och tågen går allt mer sällan. Det känns motsägelsefullt på något vis hur stadens alla funktioner långsamt stannar av i takt med att mörkerdjuren, alla nattfjärilar vaknar och ger sig ut i den där dumma karusellen av underhållning och vad det nu. Jag fattade aldrig det där. Allt jag egentligen fattar är att jag lever i symbios med en värdelös silverlåda på en tunnelbaneperrong, har snö i håret och väntar på någon som inte kommer. Väntar på en dig som inte kommer. Som aldrig sagt att du skulle komma tillbaka. Som jag sa åt att inte komma tillbaka. Som jag lovade att inte kunna leva utan om du inte kom tillbaka.
Jag bröt mitt löfte. Jag lever. Jag andas. Jag fungerar (utan dig!). And I know that what we had would not be called love by the ones we know. Jag skulle vilja tro på ordspråket ”kärlek börjar inte med bråk utan med brustna hjärtan och svek”. Som myntades av en frusen flicka (jag) på en tunnelbaneperrong (nu). Jag har en grej för ordspråk. Jag kan en hel massa ordspråk och tror inte på ett enda av dem. Ordspråk, klyschor, talesätt och kända citat. Mitt absoluta favorithatobjekt är ”tänk på barnen i Afrika”. Ja, just det. Tänk på barnen i Uppsala Enköping Norrköping Gnesta och fucking Norrtälje också, tack. Tänk på barnen i Afrika innan du hoppar över ån för att gräset är grönare på andra sidan glashuset, som Voltaire brukade säga.
Det blev länge sedan vi hördes sågs skrattade pratade fnissade ä l s k a d e varandra. Dagar, veckor, år. Titta där, en klyscha till. Jag trodde aldrig att det skulle bli dagar, veckor, år, när vi satt där och dinglade med benen och rökte, ja, inte ens tjuvrökte, helt jävla öppet var det, på de där psykologilektionerna vi skolkade ifrån. Jag trodde att vi skulle sitta där och dingla, gå hem, sova, komma tillbaka, dingla, för alltid. Uttrycket ”för alltid” i sig är ett klyschatalesättordspråk värt att föraktas bara rakt upp och ner. Jag trodde aldrig att det skulle bli dagar, veckor, år, men det blev dagar, och det blev veckor och framför allt så blev det år. Fast hey, vad är lite tid i världsalltet? Tiden är för fan relativ (känt citat, reds. Anm.), och enligt min naturare är sträckan relativ den med. Så egentligen har vi ingenting i mellan oss, för calleth you, cometh I.
Så avståndet finns inte och inte heller alla år som finns mellan oss liksom armarna mellan omvärlden och mitt stackars kaninhjärta som bultar helt vilset, utan att veta vad som är hemma och vad som är du. Fast du är väl hemma? Var, satan, var, inte är, var.
And I’ve been waiting for this so long. Jag skulle verkligen vilja vara övertygad om att du kommer med den sista tunnelbanan som rullar in här på stationen om sju minuter. Jag tänker likadant varje kväll, varje kväll som jag spillt ut på det här golvet bland sjungande ölflaskor (som sjunger om en tid som gått och svunnit och dött, eller dog den verkligen, för du finns ju i högsta grad, bara inte här) har jag stått här på samma ställe som jag stod på när du gick och tänkt att det vore så skönt, så övertygande, en sådan lättnad om det bara kunde vara riktigt säkert att du kom med sista tåget. Jag kan ju se hur du står där i det gula ljuset, genom glasrutan i dörren, och jag kan höra det dova tutljudet när dörrarna slår upp och släpper ut de sista stadsborna i förortsnatten, jag kan känna din doft och höra ditt hår rassla (för ditt hår rasslade, det vet du så väl). Det är som att det inte alls har gått några långa år, månader och dagar utan det var igår du kom med det sista tåget från staden, lovade mig att göra samma sak om och om igen tills jag inte ville ha dig längre. Sedan trodde jag att jag visste vad jag ville. And I know there’s been many years and a hundred love-affairs ago.
Det snöar fortfarande, en vindil för med sig skräp från höger till vänster. I den svarta natten lyser minnena gyllengula (som ljuset i tunnelbanan) och jag tänker att hundra år är en bagatell om jag vet att jag får träffa dig igen.
Det rullar in en tunnelbana. Det är trettiominuterstrafik. Det är korta tåg. Det är fulla gäng som kommer hem från förfesten. Det är den stöttande pojkvännen och den utrunna maskaran på den hyperventilerande flickvännen. Det är frostiga spår. Det är bittra tunnelbaneförare. Det är ful perrong. Det är dags för alla att stappla hemåt. Det är dags för alla att krypa ner i en varm säng. Det är dags för alla att ge sig nu. Det är dags för staden att dö.
Det
Är
Dags
Ändå kommer det en tunnelbana till. Staden dog men det kommer ta mig fan en tunnelbana till. Och en till. Och en till. Tiden stannar inte, bara nästan. Nästa tåg kommer. Natten är det enda här i världen som aldrig tar slut.

Enligt min samtalslista i min mobil har jag ringt dig tjugotre gånger i kväll. Jag har ringt dig tjugotre gånger ikväll. Varför. Är. Du. Inte. Här.

Tjugotre. Det är en reflex. Jag tänker tjugotre och jag tänker på dig. Jag fryser, jag behöver en reflexväst, jag drömmer, jag sitter på metalllådan, jag andas på mina kupade händer, jag väntar i mörkret. Om så tiden ska bli relativ på köpet.

Det rullar in ett tåg. Inte ett gammalt tåg (1 – 0 till kampen Mot Klyschorna), men ett kort tåg, och allt kan associeras till dig (1 – 1?). Tåget rullar, tåget stannar, tåget öppnas. Och du vet att den där gestalten, i den där rocken, med händerna i fickorna och de spinkiga benen, det skulle kunna vara du. Det kanske är du.

Snälla.

Vänta

2009-09-20T13:37:00.000-07:00

Det var väl själva fan hur lätt det var att sitta hemma en lördagskväll. Det var väl själva fan hur lätt det var att sitta och zappa framför teven, det var väl själva fan hur lätt det var att äta nudlar till middag och inte inte inte inte gå ut med alla kompisar på alla nya nya hippa hippa fina fina ställen som jag skulle ha älskat. Istället sitter jag ensam här och bara torkar, för tänk om det är sant att hon kommer tillbaka. Typ nu. Mitt i nudlarna och skit på TV. Stor risk.

Jag har inte hört ett ord av vad de säger på den där flimrande skärmen. Jag lyssnar inte, jag tittar passivt på med en enda regel som klarar av att fungera vid sidan av mina annars hysteriskt upptagna tankar: att så fort jag ser något rött i rutan ska jag byta kanal. Fort som fan. Jag vet inte varför. Bara en tvångstanke som alla andra. Vaddå vänta. Jag kan inte vänta. Jag suger på att vänta. Vaddå olika håll. Jag kan inte gå åt olika håll. Vi går inte åt olika håll, vi kan inte gå åt olika håll, folk med namnsdag på samma dag går inte åt olika håll. Jag vill inte vänta.

Dessutom är vi ju som en sammansluten organism eller hur du nu formulerade det. Vi är encellig. Vi är en amöba. Har du någonsin sett en amöba gå åt olika håll? Du måste skämta med mig.

Vill du veta en hemlighet? Grejen med det röda är att du hade en röd kjol med fladder i den där dagen för en vecka sedan när du omsorgsfullt lade fram ditt idiotiska förslag om att det är sjukt smidigt att välja antingen höger eller vänster i vägkorsningar och inte följa den stora breda vägen framåt tillsammans. Som att vi skulle vinna något på det. Som att vi hade några problem (Och du vägrar att lyssna och tro på vad hon sagt). Som att amöbor kunde dela på sig. Och sedan, sedan så gör jag ett misstag. Jag trycker instinktivt och frustrerat på tevens avstängningsknapp och i brist på annat att göra, i brist på annat att göra, notera min inbyggda äckliga nördighet, plockar jag fram NE. Jag slår upp ordet 'amöba'. Jag slår upp ordet 'amöba' och börjar nästan gråta då jag inser att själva grejen med en amöba är att den kan dela på sig. Att det är det som är det coola med amöbor. Jag ångrar mig nu. Vi är ingen amöba. Jag har bestämt mig nu.

Vill du veta en annan hemlighet? Vi är ingen amöba. Vi är siamesiska tvillingar man inte kan operera isär utan att döda den svagaste på köpet. Den som har den minsta delen av hjärnan, hjärtat, levern. Det vill säga jag. Vet du att levern är det enda organet som växer ut igen? Jag vet att våra gemensamma vänner går på myten om min manlighet och grova jargong men du och jag vet bättre. Speciellt du har fullständig koll på läget. Det gör dig till den starkaste (The survival of the fittest, den fittigaste överlever – Alex Schulman). Det är jag som får ångest av bara tanken på att visa mina känslor, att gråta och att säga alla de där sakerna eftersom att jag vet hur dumt det kan låta. Det gör mig så liten och så sårbar och då läser du mig som bäst känns det som ibland, för när jag tittar bort istället för att brista ut i gråt känns det som att du ser tårarna innan de blinkas iväg. Visst läser du mig då? Visst ser du? Visst känner du mig som ingen annan?

Eller så fattar du ingenting alls och tror bara att jag är expert på att få ögonfransar i ögat. Du kanske tror att jag bara är allmänt dum i huvudet, och för idag kan du få ha rätt, för huvudet är fyllt av klyschor idag. Jag fryser och jag har en tung upplaga av NE i knät och jag fryser om fötterna och det börjar regna. Jag vill inte ens ta på mig sockor, vet du det? Jag är lite rädd, eller, vem försöker jag lura nu, jag är helt jävla livrädd att jag ska inse att det är du som har gett mig sockorna, för det är det ju alltid. De är säkert röda också. Vaddå vänta. Varför skulle vi vänta? Vi hade det ju fint. Vi var inte ens fula tillsammans. Jag som alltid ser ful ut med andra. De brukar överglänsa mig och jag brukar fula ner dem. Vaddå vänta. Vi var vackra tillsammans, lös i kapp och nu lämnar du mig bara sådär vind för våg?

Fuck NE förresten. Man uppfann väl Wikipedia av en anledning, och förresten trodde jag att hon skämtade.

Det händer igen! Livet gör en flashback! Det händer inte bara i filmerna! Du sitter framför mig i röd fladderkjol på golvet och ler som du ska och säger ordagrant såhär: ”Vi kan väl vänta lite? Se hur det blir? Vi kan väl lämna varann en liten stund. Vi kan väl gå åt varsitt håll och få nytt perspektiv så lovar jag att vi ses för jorden är runt.” (Och här måste jag bara få ställa dig frågan om vad fan du skulle ha sagt om vi hade levt på medeltiden när man var helt övertygad om att jorden var platt, vad skulle du ha sagt då? Vad fan skulle du ha sagt? ”Vi kan väl gå åt varsitt håll och få nytt perspektiv så lovar jag att vi trillar ner över kanten och aldrig mer ses.”) Och egentligen, tänker jag, är det här en usel ursäkt för att göra slut och jag skulle ha sagt det till dig om jag inte varit så fasansfullt medveten om hur dumt det kan låta. Fast mellan den vetskapen och en annan om vad det betyder att vänta kan jag inte säga något till dig, där du sitter och ler snällt och hävdar att vi behöver en P-A-U-S (yes, det stavas så). Så istället är jag dum och beter mig precis som vanligt, jag vägrade att acceptera det hon sa och jag vägrar att förstå, vägrar att tro att det ordnar sig en dag. Jag tittar i golvet och glor i golvet. Snart är ögonblicket över. Jag vet att jag hallucinerar, hög på tevens zappknapp och på repetitionen av dina ord i mina öron.

Alltså. Lyssna nu. Såhär låter det egentligen: ”Vi kan väl vänta lite? Se hur det blir, nej, här ska du få höra vad jag tror: Om vi går åt varsitt håll och får nytt perspektiv så lovar att vi aldrig möts för världen är stor.”

Sången som jag hatar

2009-09-20T12:52:00.000-07:00

Jag hinner tänka att är ganska fascinerande hur du ser ut att vibrera när du sitter så fullkomligt stilla innan jag inser den faktiska tragiken i det hela. Du sitter mittemot mig vid köksbordet och för en gångs skull föser du inte bort brödsmulorna på den glatta bordsytan med din vänstra handrygg. Det enda som faktiskt rör sig är dina ögonlock, de fladdrar upp och stängs och fladdrar upp och stängs och om igen. Dina handflator ligger på bordet som om vi spelade poker och det var dags att syna. Sedan går en ilning genom dig, du tittar upp och möter min blick. Du suckar och du ler, säger ”det är väl så det måste bli” innan du rasar ihop.

Trots att jag verkligen har gått igenom den här scenen i huvudet många gånger, föreställt mig allt och förberett mig på det värsta, så blir jag nästan chockskadad. När du rasar är jag van att rusa fram, lägga armen om dig, vagga, vyssja, viska, och nu, så kan jag inget annat göra än att sitta här och glo brutalt ner i bordsskivan när du rasar på andra sidan. Framför mig ser jag bilder av hur jag just har knackat ner den mur jag spenderat åratal med att bygga upp. Jag måste ju vara dum i huvudet. Jag hör dig börja gråta innan jag ser det. Jag känner det till och med innan jag ser det. Dina skakande axlar får hela luften att hoppa, din själ som har varit mitt allt, och det är tårarna jag hatar, som faller tungt med dig.

Sedan ser du rakt igenom mig, som om jag inte fanns, viskar fram något som var tänkt att bli ett skrik. Här ska jag i vanliga fall le uppmuntrande och be dig att viska de där orden som inte hördes i mitt öra. Det finns inga vanliga fall längre, kan jag konstatera och ser bedrövat på dina tårar som plaskar ner på bordet och löser upp brödsmulorna (så äckligt). Istället för att be dig att viska dina ord som om de vore bevingade drar jag till med mina dummaste argument. ”Du vet ju själv hur det har blivit, Elly, lyssna nu, det här är inte vad varken du eller jag ville och det vet du ju, inte sant?” Sluta gråta är du rar, dina plask hackar mina ord i bitar. ”Nu känns vi mest som vänner, jag vet inte vad som hänt…” Det kallas tvivel har någon listig jävel sagt. ”Håll käften, tyst med dig, sluta prata, du bara förstör”, springer orden ur munnen på dig när du skriker och avbryter min meningslösa harang. Och du som aldrig brukar skrika.

Alt + Ctrl + Delete. Snälla. Alt + Ctrl + Delete. Eller om jag nu har en mac. Vad fan är det för kommando nu igen? Äpple + Delete? Äpple + Päron? Jag har inte ens en mac och jag måste sluta sluta sluta associera så jävligt, fokusera, tolerera hennes jävla tårar, var lite förstående för en gångs skull, sluta försvinna iväg. Jag måste sluta försvinna. Fast som alltid rycker du mig tillbaka till verkligheten. Obarmhärtigt denna gång. Det känns ovant.

”Jag önskar att vi aldrig mötts. Jag önskar du var död! ”

Jag vet inte vem som ska rycka tillbaka mig till verkligheten nu. Jag vet inte om det ens är något jag bör tänka på. Jag tror ju, sådär intensivt som jag alltid tror, att man blir dum av att inte ta en sak i taget. Som om jag någonsin hade tagit en sak i taget. Jag tänker alltid på så väldigt mycket annat och jag har fått långa naglar, jag borde duscha, jag fryser om fötterna, undrar varför alla strumpor alltid försvinner i tvätten, har vi nog med frukost tills på onsdag, jag har nog lite ont i ryggen, jag behöver en kopp te, jag har just gjort slut med Elly, visst köpte jag väl nytt te, jag tänker ta den stora koppen, Elly gråter, jag tyckte jag hörde regnet knacka på, Elly hyperventilerar, alla mina kläder är i tvätten, ELLY.

”Men vi är så tama, så tillrättalagda, Elly, lyssna…” ”JAG VILL ALDRIG MERA TRÄFFA DIG IGEN!” Varför måste du göra så ont? Dina ord gör ont och slår sig igenom mina disträa tankar som likt en mur byggt upp sig kring mina egentliga känslor. Du skriker för jävligt och dina tårar sprutar nu, du vet, sådär som de kan göra på film och i böcker men aldrig på riktigt? Jag skämtar inte när jag helt uppriktigt återger ditt ögonvatten som skvättande kaskad på bordet, på din tröja, på mina händer som handlöst fastnat i luften där de stannade när de var på väg för att trösta men sedan insåg att det då skulle bli helt fel och knasigt och övermåttan gräsligt fel. För visst är det så att det jag gör är rätt. Visst är det så att vi är, med tiden har blivit, fel.

Visst är det så?

För det rätta jag gör känns så vanvettigt fel.

Helt plötsligt drabbas jag av tvivel. Tänk om jag fortfarande älskar dig. Tänk om vi fortfarande är sådär barnsligt sammanlänkade i själen. Tänk om himlen var grön. Det är klart att jag inte älskar dig längre. Då skulle jag tycka att dina äckliga blöta kaskadtårar var något att ha. Jag skulle samla dem på burk och försöka bota folk med dem. För förut, Elly, botade du cancer. Du kunde bota cancer och aids och hiv och svininfluensa. Nu bara grinar du inom mig bultar det skoningslösa faktum att ibland så bara slutar man vara kär. Det känns så konstigt, för du är fortfarande du, din hud fortfarande lika småfräknig dina kinder fortfarande lika röda. Du andas fortfarande på samma sätt andas fortfarande in mina andetag men inte så länge till. Det blir så svårt, om du tillåter mig att filosofera bort en stund av våra sista gemensamma minuter, att veta om jag har tid att vänta på att du ska bättra dig och lära dig dina läkarkonster igen om du ens någonsin kommer att göra det. Du ger mig inga garantier och därför måste jag springa. Förresten måste vi båda springa, du åt vänster och jag åt höger. Du väljer en väg i korsningen och jag en annan, i korsningen som jag ritade upp när det visade sig att jag hade cancer och du helt otippat hade sadlat om till förskolelärare. Visst kändes det så? Jag behövde den du var när du blev någon annan.

Men jag glömmer aldrig dig. Kan inte glömma dig, dig, du, dig som du var. Och medan vi väljer våra vägar skriker du och du gråter och jag vet att jag gjorde fel fel fel, precis tvärtemot vad jag vill, medan världen omkring är brutalt oberörd.

Sist jag dumpade någon var det Karin, och Karin är inget mer än en lite överdimensionerad nyckelpiga i mina minnen. Du. Jag har just dumpat Dig. Jag har just stannat bilen och slängt ut den enda som någonsin har betytt allt. Ikväll kommer jag att sitta här, ensam i min soffa och skaka, veta att Du har ringt din bästa vän, att Du sitter med en Ben and Jerry's och svullar bort oss. Jag kommer att ringa min bästa vän, men lägga på innan första signalen ens har tutat i luren, då jag insett att jag just ringt ditt nummer. Tystnaden kommer att skrika en tid i en enmanna strid sen tar tomheten vid.

Du reser dig upp. Du sopar faktiskt bort de fuktiga brödsmulorna. Du gråter fortfarande. Jag undrar en förvirrad sekund om du kommer att skicka mig en inbjudan när du gifter dig med någon sjukligt social begåvad man med hund och bonusbarn och - Hej då...!

M

2009-09-11T16:45:00.000-07:00

Glaset möter golvet och går i tusen bitar. Över den glatta ytan av plast flyger splittret som projektiler. En evighetslång sekund efter krasandet plingar det till när glaset slår emot din sängs ihåliga metallben. Ljudet ger dig grimaser. Jag kan inte torka bort dem. Dina ögon möter mina. Din grimas bryts av ett skamset leende. ”Förlåt, jag är så klumpig”, skär din röst genom tystnaden efter klirrandet av krossat glas. Allt du ville var att lyfta glaset och dricka. Det hjärtskärande blir plötsligt så jävla uppenbart och jag måste gå, stryker dig över kinden och vandrar ut i korridoren.
Vid ett fönster med utsikt mot Årstaviken blossar jag på dagens tjugonde cigarrett. Raseriet dödsdansar med hopplösheten och sveper över kristallgolv, väntar tålmodigt på att festen ska ta slut och drar ut varenda gummiband i hela världen. Låt mig brista. Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt. I rummet till vänster två dörrar bort från min rökhörna ligger du och dör, bland maskiner som piper och glas som faller för att du inte längre kan lyfta din arm och kontrollera dina händer. I rummet till vänster två dörrar bort ligger du och dör.
Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt.

SÖS. Varför i helvete måste det heta SÖS. En gång kände jag en tjej som hette Sös, fast med danskt ö, en dansk tjej med danskt ö. Varför måste ett sjukhus påminna om en människa? Sjukhus är inte mänskliga. Pipandena är inte mänskliga. EKG-kurvorna. Sjuksköterskornas tofflor. Britsarna. De är inte mänskliga. Jag känner cigarretten vibrera innan jag inser att det är jag som darrar. Linoleumgolvet är stadigt under mina sulor, men jag darrar ändå. Under mina fötter dansar din själ.

Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand

Jag gråter och ändå har jag inte hunnit begripa någonting. Ännu vet jag inte att du är sjuk, ännu vet jag inte att du kommer att gå, att du kommer att fly, att du kommer att flyga. Jag vet men begriper inte. Ändå känner jag saltvattnet bilda sina vattenfall på mina kinder, rama in cigaretten.
Du faller handlöst framför mig på din väg mot okända land
Och jag sträcker ut armarna för att ta emot dig trots att jag ser att du faller åt ett annat håll.

Jag faller in i väggen och huvudvärken sprider sig som en blommas kronblad över pannan och ut mot tinningarna. Ett tyst hasande och jag sitter på knä framför den skrovliga väggen, likt en troende framför ett altare. Gud, ge mig ett svar. Gud, tala till mig. Gud, skjut mitt lidande i ryggen. Jag är mitt lidande. Gud, skjut mig nu och låt mig aldrig förlora henne. I min hand vilar hennes lilla hjärta. Ett hjärta är lika stort som ens egen knytnäve. Den bleka lilla handen utgör ingen storlek alls. Nätt som en fågelunge vilar det innesluten i mina stora handflator. En fågelunge, en fågelunges hjärta i mina valhänta, hjälplösa nävar. Gud, låt henne flyga.

Min kraftreserv den tar snart slut
Som min tro på en ingripande gud

På knä framför väggen snurrar världen omkring mig. Fågelungen, ditt hjärta, piper. Hela sjukhuset piper. Hela världen snurrar omkring mig, men jag står stilla tillsammans med pipet. Också vi dödsdansar, tätt intill hopplöshetens och raseriets omaka par. Pipet greppar vänt min hand men kramar andetagen ur mitt hjärta.
Med en hand tungt stödd mot väggen bränner dess ojämnheter under mina fingertoppar. Varför gör man skorvliga väggar med flit, när man skulle kunnat släta ut dem och sedan undan för undan lagat skavankerna som livet skänker dem? Precis som med människor, vi föds med babyhud och varje sår täcks av sårskorpor som släpper taget i förmån för ärrvävnad lika silkeslen som huden själv. Gör väggarna till människor. Gör människorna till väggar. Gjut in dig i de väggar som utgör mig och täpp igen alla hål där du kan tänkas slinka ut. Lämna mig inte.

Diset tar sakta över också hos mig. Egentligen är du ju bara du som ska försvinna in det, in i den täta dimman och aldrig mer hitta ut. Ändå är det jag som tycks dö allra mest. Jag dör mer än någon annan i den här byggnaden. Det ska stå inristat på min gravsten att jag dog hållandes din hand. Att jag dog av att förstå. Aldrig mer ska någon dö av att se på, för jag ska göra sanningen till tabu. Vänta ni bara och se.

Men ingenting i denna världen varväl någonsin lätt att förstå

Jag undrar bara vad som var själva poängen och vad som inte var något mer än ren och skär svårhet, ren och skär prövning. Diset kommer nu och jag vill följa med. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill inte vara kvar någonstans. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att inte le mot dig in i sista sekund. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag lät dina smärtfyllda, orkeslösa sista timmar i livet tillbringas med mig som ett vrak vid din sida. Alla ska vi dö. Fast nej tack. Kan vi inte bara låta bli?

Ännu en cigarrett, mer per automatik nu än någonsin förut. I takt med läpparna som darrar guppar den upp och ner, glöden ritar raka streck i den färglösa luften. Hur ska jag kunna låta dig gå? Mitt återstående liv är en om inte två oceaner och ditt är en vattendroppe, skälvande på en regnvåt kvist, redo att tappa greppet. På vacklande ben balanserandes på valhänta fötter rör jag mig mot din dörr. Jag glömmer till och med bort att fimpa. Till och med är en överdrift, mitt enda sätt att följa dig in i dimman är väl att röka ihjäl mig, röka ut mig ut ur verkligheten och in i dig. (För jag var ju aldrig sjuk, inte ens när du bara var ömtålig och fortfarande odödlig kunde jag någonsin ligga vid din sida och agera medsjukling.)
Jag puttar försiktigt upp dörren med foten och tassar tyst in. På de evighetslånga minuter jag har varit borta har ingen sopat upp glasbitarna och de krasar under mig när jag rör mig mot din vita säng, där du bara ler och ligger still. Jag tittar hellre i golvet än på dig, ser hellre lampornas reflektion i glaset än dina kristallklara men ack så trötta ögon. Krasandet trasar sönder lugnet i rummet och återigen kan jag inte sudda ut din grimas av lidande. Du lider och jag krossar glas. Tungt, trots att jag inte har ätit en ordentlig måltid på veckor, sätter jag mig på stolsitsen bredvid din säng.

Med möda vänder du ditt huvud mot mig.

Med en ansträngning som inte är av denna värld lägger du din hand mot min kind.

Du darrar så.

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min kind så jag förstår
Att det bara är timmar tills du går

Jag vill göra det till en ungdomens glorifierade bild av livet. Jag vill viska något om att alla böcker har ett slut. Jag vill se dig i ögonen och höra dig säga dina sista ord, klara och tydliga, inte hesa och förstörda, svaga. Jag vill höra dig säga dina visa sista ord och välkomna döden, bara för att förvandlas till ett medicinskt mirakel i sista stund och kasta dig i mina armar och överleva. Jag vill det så förtvivlat gärna. Viljan till trots, här står nu döden och knackar på, inte gyllene som i ungdomens dröm, inte dramatisk, inte modig, bara trött. Döden är trött och matt och glänser inte för dig. Till och med av döden kräver jag respekt för din räkning. Herr Döden, ser ni inte det stora hjärtat som dunkar i min lilla lilla.
”Nu”, rosslar du krampaktigt fram med ett leende som överväldigar mig med sin slutgiltighet. Ditt leendes oersättliga sista värme. ”Nu.”

Är du fortfarande arg?

2009-09-11T16:37:00.000-07:00

eventuellt "Äru fortfarande sjukt lack?"

Fumlande skramlade jag med nycklarna i ett försök att låsa upp dörren. Jag har aldrig tyckt om att stå i trapphus, det vet ju du. Jag tycker inte om känslan av dem. Jag tycker inte om lukten av såpan, jag tycker inte om den knarrande hissen och jag tycker verkligen inte om de där fossilerna i stengolvet. Jag snörvlade lite, fipplade med låset, och kunde plötsligt öppna dörren (den är tung, det är en säkerhetsdörr, kan du tänka dig, jag har en säkerhetsdörr, den har en gallergrind också, en gallergrind, kan du förstå det, va, en gallergrind, som jag aldrig använder, för vem fan vill väl ha en gallergrind, vem vill väl ha ett fängelse i hallen, och är du fortfarande arg?).

Och jag har färgat håret och jag har fått pollenallergi och är du fortfarande arg?

Jag stängde dörren bakom mig. Sneglade på den öppna gallergrinden. Ställde ner kassen. Ställde ner väskan. Ställde ner mig själv (sjönk ner på golvet, kan du tänka dig, va, jag är trött, jag är utmattad, nej, jag är ledsen, är du fortfarande trött?).
Jag kommer aldrig att förlåta mig själv, förlåta mig själv för det jag gjorde mot dig, förlåta mig själv för min nya kille, förlåta mig själv för gallergrinden, fossilerna, pollenallergin.

Men, jag andas ändå. Jag andades in luften i min lägenhet som bara är min och inte någon annans också. Jag har ingen att kalla den vår med. På dörrmattan i stickigt material, typ hö brukade du säga för visst är den samma som vi brukade stampa på, låg svarta gummistövlar avsparkade.

Här kommer ett dilemma. I min soffa händer det att min nya kille ligger. Han låg där nu med, med största sannolikhet. Min nya kille är fantastiskt rebellisk. Han är sjukligt revolutionerande, han har illrött hår som står rakt upp och glider omkring i staden iförd kavajer med nitar, tidigare nämnda gummistövlar och åtskilliga piercingar och tatueringar. Han är verkligen allt du inte var (allt du aldrig är ska jag säga för du finns ju i högsta grad någonstans där inte jag finns, önskar du fortfarande att vi aldrig hade möts?) och det gör mig så kluven. Jag trodde jag ville ha en fräsch fläkt som inte doftade av dina gamla trista t-tröjor och slitna blåjeans men i själva verket är jag inte alls imponerad av Clarks metall och kroppsmålningar.

Han heter Clark Göransson och han är inte du.

"Clark?", säger jag trevande från min plats på hallgolvet. Hoppas innerligt att han inte ligger där i soffan, där på din plats, andas luften som borde vara din. Han svarar inte. Han kanske inte är här, tänker jag lättat innan jag får syn på skorna. Hemska skor. Svarta boots med klack och kedjor.
"CLARK!"Clark Göransson har ingenting att göra i mitt hem. Han luktar värre än såpan i trapphuset, han knakar värre än hissen så fort han öppnar munnen och hans beniga tår påminner för mycket om de där fossilerna. Och så kan han inte laga den där paprikaomeletten du brukade laga åt mig. Naturligtvis är jag inte rättvis. Han är snäll, han är snällare än vad du var, eller är, eller vill vara. Han brukar pilla mig mjukt i håret och säga att han är glad att jag är där. Ibland låtsas vi vara kära. Jag vill ha ut honom.

Du, jag vill ha dig här i stället. Jag vet, jag är elak, jag är hemsk och jag vet att du önskade att vi aldrig hade mötts men vi kan väl vara elaka tillsammans, hata tillsammans, vara tillsammans, det har gått sexhundra dagar.
Jag brukade skrika och gråta och spy
Men det fanns da'r
Jag minns de än
De bästa någonsin

Jag vill sjunga men jag sitter här och kommer inte längre än till att nynna, eller att blåsa lite konstruktivt i munspelet jag lärde mig spela på efter att du försvann
Det vore så himla lätt att bara sjunka ner på golvet och gråta, att börja storlipa, att kapitulera totalt och låta Clark fly av blotta åsynen av den griniga bruden som finns inom mig. Jag är ju nämligen inte så jävla mycket mer än bara en grinig brud. Jag har kommit fram till det nu. Jag kom på det någonstans emellan Clarks beniga lår i går kväll. Det konstiga med hela grejen är att jag inte ens förstår hur jag hamnade här. Hur jag gick emellan din varma fina famn till Clarks benighet och fula boots. Jag vet inte vad som hände. Jag antar att något gick fel på vägen.

Jag hör inte hemma här. Det är egentligen allt jag kommer fram till. Okej. Jag kommer fram till en sak till. Jag måste slänga ut Clark. Och ringa dig på fyllan. Eller vänta. Var det det jag gjorde igår? Det är klart att det var. Det är det enda griniga brudar duger till. Det vet vi allihop, innerst inne.

Anna sa hon sett dig på stan, hon sa du såg glad ut.

Helvete. Du behöver mig inte och här sitter jag med en hysterisk jävla nitlott. Jävla Clark.

Nitlott förresten! Minns du våra ordvitsar? Minns du hur vi slogs i soffan? Minns du hur jag rev hårstrån från ditt huvud? Minns du hur du aldrig skrek? Minns du hur du istället gav igen med samma mynt? Jag har en lista med sju geniala ordvitsar som jag ska dra nästa gång vi ses. När jag allt som oftast inte kan sova funderar jag ut nya. Jag fick tid över när du försvann.
Jag nyser och genast är han där, Clark, och pussar mig på kinden. Han kör upp nässpray i ansiktet på mig och sprutar på skoj ner mina glasögon. Äckliga Clark, jag hatar dig så in i helskotta och hoppas att dina barn blir fula som stryk för det lär inte bli våra barn utan dina för jag är inte kär i dig!, tänker jag och kramar honom. Det enda jag åstadkommer är ett litet snorspår på hans t-shirt. Hah. ”Jag går och lägger mig lite”, säger jag och ler på det där sättet som han tror är mitt men det är ju ditt, ditt, ditt, jag kan härma ditt leende! Jag fick tid över när du försvann. Är du inte stolt? ”Vill du ha en kopp te?” Du skulle ha frågat om jag ville ha honungsmjölk, jävla slöa Clark, kan du inte ens värma lite mjölk med honung i? ”Du är bra gullig, men nej tack, jag vill bara sova.” Nej tack, jag vill bara spola ner dig i en ful Gustavsbergstoalett. Får jag det?
(Du skulle ha fattat om jag tänkte annat. Kan du fortfarande läsa mig?
Det var ju därför det inte fungerade.)

Det är så dumt alltihop. Tänk om jag hamnar i det där träsket alla har varnat mig för. Det där med graviditeter och förlossningsdepressioner och rutiner och dåliga teveprogram. Jag brukade tänka att träsket ändå verkade trevligt. När jag tänkte mig att jag skulle fastna i träsket tillsammans med dig. Jag vill inte ha några fula barn. Jag vill ju bara åka vattenkana ner i avloppet, vad som helst är bättre än det här, och har jag förresten sagt att jag har färgat håret? Har jag förresten sagt att det har din hårfärg nu? Har jag förresten sagt att, att, att, att, att jag hatar att himlen är så oförskämt blå och att allt är mitt fel. Önskar du fortfarande att vi aldrig hade mötts?

Du, jag lurar ingen. Jag vet, alla vet, att jag överger vad som helst för dig. Fortfarande. Har jag sagt att jag har minnesluckor? Har jag sagt att allt som handlar om det där som du antingen vill skriva med stora bokstäver för att kasta i mitt ansikte eller helt enkelt inte låtsas om helt har försvunnit ur mitt minne in i en ogenomtränglig dimma i bakhuvudet? Har jag sagt att jag
m
må
mås
måst
måste
någonting nu.

Alla dessa måsten, suckar livet och går vidare. Minns du hur vi kunde sucka och strunta i allt som verkade svårt just för att det verkade svårt och därmed inte intressant? Minns du hur förbannad du blev ibland? Minns du hur jag brukade skrika och gråta och spy? Minns du hur älskade varandra för det?
Lögner, säger ni, säger Clark. Lögner, säger mitt snusförnuftiga huvud. Sanningar, behöver inte ens mitt dumma, naiva hjärta säga förrän jag vet att stämmer.

Det jag aldrig kommer att förstå är hur du kunde helt överge något du engagerat dig något så infernaliskt i? Du kunde mina mellannamn, du visste vilken sjukdom min pappa led av och du var lika mån om att katten skulle få ungar som jag var. Du visste allt om mig men kunde ta dig ur den kletiga vetskapen om mig, tvätta av den och skapa dig en ny smet bestående av någon annans hemligheter och trivialiteter. Det är inte bara hemligheterna som gör en person utan allt runt omkring, allt man väljer att bygga sitt liv av. Du hittade i mitt liv som i din egen ficka. Jag klädde i ditt liv, ditt liv var ett kärt klädesplagg och jag visste var varje lös tråd satt och hur man snabbast knäppte knapparna i ryggen. Hur kunde du klä av dig mig? Hur kunde du tvinga kvar mig i dig?

I mitt sovrum lyser inga lampor. Kattens ögon glimmar i mörkret och mina andetag är det enda som hörs. Telefonen vilar i min hand. Clark är ute och handlar. Om jag skulle… Tveksamt bläddrar jag bland kontakterna. Sexhundra dagar sedan. Om jag ringde skulle det ju inte vara för att säga att jag saknar dig. Varför skulle det vara det? Jag saknar inte dig. jag älskar dig bara. Hallå. ”Hallå? Jag tänkte att jag skulle höra av mig och säga att allt är fint.”

Piquenique by the Motorway

2009-06-26T12:23:00.000-07:00

Vi kör runt i rondellen. Mamma brukar aldrig köra, men idag sitter hon vid ratten. Från en av avfarterna kommer en stadsjeep dundrande utan pardon. Mamma ryter:
- Han var då inte rädd om sitt liv?
Gravallvarligt svarar jag:
- Stadsjeepar behöver inte vara rädda för någonting.

Satan, satan, soluppgång

2009-06-18T04:21:00.001-07:00

Och springer, mot det där som aldrig rörde vid mig. Fötter slår mot domedagen och klockorna klämtar och ringer för mig. Äntligen är ljuset klart och jag existerar. Bortom horistonten skymtar morgonen, på andra sidan soluppgången finns bara jag och minnet av dig.

Och springer, flyr inte, springer från det de sa, du sa, de sa skulle hålla för evigt.

För en lång lång tid

2009-06-12T13:06:00.000-07:00

Bank, bank, bank, bank, bank. Jag hade aldrig tänkt på att stället där man lånar pengar heter likadant som hjärtslag förrän jag träffade dig.

Alla sarkastiska kommentarer som vi fällt om varandra faller som ett duggregn över mig, och jag snubblar ner för gatorna i Göteborg nu med en gitarr över axeln och halvpackade tygpåsar i händerna. Jag kommer inte att älska dig för resten av livet. För varje steg flimrar du förbi, dina bilder, din röst, dina händer, dina ögonfransar, ditt… Jävla gnäll. De ljusa bilderna svartnar, som svedda av en ljuslåga.
"Hur nu något ljus skulle kunna brinna i det här ösregnet", tillägger jag högt för mig själv.
Asfalten glänser nattsvart i skymningen och bortom nerförsbacken skymtar innerstaden. Bortom nerförsbacken skymtar livet utan dig. Stegen kommer fortare av sig själva, klapprar mot underlaget.
Kanske var det inte du som blev sämre, kanske var det bara jag som blev bra.

Bra bättre bäst. Jag känner mig plötsligt som en prinsessa där i backen, en prinsessa i för höga klackar rusandes nerför, kanske rakt in i drakens käft, eller så var det just från drakens käft och in i prinsens famn. Antingen kommer hon att bryta anklarna eller så kommer det poppa upp någon sådan där groda hon spontant får förr sig att kyssa och så poff. Poff. Antagligen kommer hon att bryta anklarna. Jag kommer att bryta anklarna.

Om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre. Om jag var tio år yngre skulle jag kyssa grodjäveln.

Hur som helst. Backen. Fötterna. Klappret. Fy fan. Vad i helvete behövde jag dig ens till från början? Vad var själva poängen i att älska dig sådär så att hela bröstkorgen kunde värka sönder bara av att du log. Som att du skjutit mig. Du sköt mig. Erkänn.

Fast nyss var det okej. Jag var ett glatt skjutet offer så länge som du älskade mig i gengäld. Fast det är klart. Slutet är alltid där och knackar på. Precis som mamma knackar på dörren precis när leken har kommit igång. Det är dags att gå nu. Det hela var oundvikligt. Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav.

Jag stannar halvvägs ner i backen, kryper in i en spårvagnskur och gömmer mig för hällregnet. Tygkassarnas innehåll närmar sig ett dyngsurt läge och jag har ändå ingenstans att gå. Förstrött börjar jag stämma gitarren som i vätan och kylen blivit både katt och ostämd.
Jag kan föreställa mig fortsättningen nu. Jag fortsätter nerför gatan, smiter in på vår gamla krog och sätter mig i en av de nersuttna sofforna längst in. Med gitarren i famnen är jag oantastlig. Någon jag känner knackar mig på axeln.

"Erik?"
"Erik!", svarar jag.
"Vad gör du?"
"Jag är en prinsessa!"
"Och varför har du på dig stilettklackar?!"
"Vi blev utslängda allihopa. Vi är som systrar och bröder nu."

Det där med alternativa verkligheter har alltid varit min grej. Eller inte, beroende på hur man ser på saken. Jag kan inte hålla isär dem. Jag är lika mycket prinsessa som sunkig gitarrkille och jag kommer aldrig att lära mig vilken verklighet som är den som stämmer. Man tycker väl att verkligheten, den riktiga verkligheten, omvärldens verklighet, bör hinna ikapp mig. Man tycker att den borde göra det nu, här och nu i busskurshelvetet. Det enda som hinner ikapp mig är tidtabellen. Den flimrar förbi mina klackar och under några desperat fumliga ögonblick hissas jag upp och ner mellan verkligheterna, från klackar till tygskor, från tygskor till klackar och så börjar det om igen. Klackarna ser blöta grodor, tygskorna ser tabellen. Grodorna ser vidriga ut. Tabellen ser ouppnåelig ut. Siffror. Vad är klockan?

Sedan inser jag att jag sitter och skakar på den vattenskadade bänken. Jag vet inte riktigt hur det här gick till. Är det dig jag grinar över? Jag önskar att det inte är så. Jag vill mest bara slå dig. Slå in den där välformade näsan. Varför måste vi döda varandra? Jag kommer att döda dig en vacker dag. Eller en ful dag. Jag kommer att döda dig. Avsiktligt. Eller eventuellt oavsiktligt. Jag ska säga förlåt, jag ba råka.

Jag kan se dig komma efter mig. Det långa håret är klistrat mot dina blåkalla kinder och ögonen irrar. Dessa svaga ögonblick ger du mig och du inbillar mig att jag älskar dig. Jag kommer inte att älska dig för resten av livet. Jag kan se mig själv resa mig och lämna min gitarr och hela alltet, allt som är mitt, för dig. Om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre. Du har så stora ögon och jag är så ung. Du är så vacker och jag är så ful. Du är så bunden och jag är så fri.
"Jag är inte tio år yngre", säger jag i ett tonfall som av pretentiösa författare kallas nyktert.
"Jag älskar ju dig", säger du tappert och du kunde lika gärna ha spottat på mig så äckligt som det låter.
"Jag kommer inte höra av mig igen."
"Jag skämtar inte, Erik."
"Det får räcka nu, med ditt tjat och gnäll och allt vad det är. Det finns inte mycket mer att säga, vi två hör hemma i ett rum med inga andra. Men gissa vad, Madeleine, det fungerar inte så."

Belåtet lutar jag ryggen mot den svinkalla glasrutan. Så skulle det ha låtit, om hon hade vågat sig. Mellan tårarna, eller är det regnet?, kommer skrattet.
"Så säg det, och få det gjort, det finns bara ett enda sätt att brinna upp!"

Så gick det till när vi dog. Så gick det till när du sköt mig, så gick det till när jag körde över dig, så gick det till när vi brann upp. Nåt säger mig att du blir borta en lång lång tid. En evighet är en lång tid, vet du det?

Jag tog mitt pick och pack och stack. Fniss. Det rimmar. Du som älskar rim. Du som verkligen är världssämst på att rimma. Fniss. Du som, du som, du som. Du som alltid klämde ut det sista ur kaviartuben. Jag undrar vem som nu ska tömma mina kaviartuber. Fast vem fan bryr sig. Jag hatar ju kaviar.

Varför måste vi såra varandra? För att för att för att för att vi inte kan undgå det. Till och med kaviartuberna och rimmen skaver nu. Jag har skavsår nu Madeleine. Skavsår. Jag kommer inte höra av mig igen. Och gissa vad, Madeleine, gissa vad? Jag skämtar inte heller. Du är verkligen dålig på rim, jag hatar faktiskt kaviar och jag har skavsår på riktigt. Från prinsessklackarna. Madeleine. Du var mina prinsessklackar. Madeleine. Du måste kliva av mina fötter nu. Klappra hem bäst du vill. För jag. Kan inte. Springa i nerförsbacke. Med dig på fötterna.

Plötsligt hör jag regnet smattra igen. Det klapprar precis som skorna. Jag känner stilettklackarna ramla av. Känner den kalla luften svepa över skavsåren. Borta.

Någon gång måste du bli själv

2009-06-09T12:22:00.000-07:00

Hennes decimeterkorta hår stod på ända när hon med ringar under ögonen betraktade sin spegelbild. Klockan var 03.57 och hon borde väl inte vara vaken än. Alls. Fast vaken var hon ju, Elsa. Hon hade inte sovit på flera nätter nu. Eller jo. Bara inte ordentligt. Hon hade tänkt för mycket. Drömt för mycket. Naturligtvis handlade allt, allt, allt, om en speciell människa.

Du är inte så fin, men det är nåt med dig.

Elsa var till sin egen förvåning inte alls vemodig. Hon flinade nästan, trots att hon bara satt och stirrade in i sin egen märkliga spegelbild. Tänkte på Dig. Dig och Du, Din och Ditt. Ditt liv. Ditt leende. Och så din tjej. Hon med det där blekfeta leendet. Om man nu kan ha sådana. Blekfeta leenden. Skitsamma.

Hon har ett falskt leende, jag har sett det, hur har du undgått det alla de här åren?

För en dag, konstaterade Elsas outsövda men sedan länge vakna hjärna och själ, kanske framför allt själ, kommer det att bli Du och jag. Trots allt.

Det var så lustigt det där, hur en människa kunde bli mer än bara materia och egna tankar, hur de kunde bli en sol och göra en själv till en planet som i ständig bana sprang runt detta centrum för handling, tanke och känsla. Elsa visste hur det var. Rotationsbanan besökte hon dagligen, för att inte säga timligen (Men är det ens ett riktigt ord?). Ständiga cirklar med hennes livs anledning att få hjärtslag att rusa som mittpunkt, som hon uppskattade dem.

Med ett leende, som alltid när hon tänkte på honom, föll hon ner i sängen bland veckogamla lakan och dunkuddar. Fönstret stod på glänt och släppte in fräscht syre och morgonens första solstrålar, de kittlade henne i ansiktet. Precis som du, tillade tanken och leendet växte utan att för den sakens skull bli blekfett.

Visst var det fånigt. Det tyckte Elsa också. Hon hade aldrig trott att hon var en sådan där som blev så pass kär att det slog gnistor i hjärnbarken, vred sig bland tarmarna och gjorde synfältet lite fläckigt. Förrän hon var med om det, vill det säga. När hon gick hem efter den dagen och den konfrontationen med tarmvredet, synfläckandet och hjärnbranden, hade hon tittat långt och länge på sig själv i badrumsspegeln. Gode gud, hade hon tänkt. Inte jag också. Nu var hon som i ungdomsböckerna. Hon var inte bättre än någon av dem. Hon hade suckat djupt, spänt blicken i sig själv och ryckt på axlarna. Nåväl. Hon hade i alla fall aldrig varit hästtjej. Det måste väl jämna ut en del i alla fall.

Första gången du sa hej.

Elsa smälte. Till sitt stora förtret.

Klockan blev kvart över fyra och fåglarna började sjunga. I morgonsolens ljus kändes allt ljuvligt, som att han var själv och att han när som helst skulle kasta grus på fönstret (det brukade han ju faktiskt göra), huttrande vänta tills hon, med flit, släpat sig ner till den asfalterade gården (det hände faktiskt varje gång han hälsade på henne tidigt) och vänta med den lekfulla utskällningen (även den var dem familjär) till efter han kysst henne (det hände aldrig). När som helst kunde det hända, och när det gjorde det skulle hon le och äntligen kunna berätta för hela världen och framför allt för honom att det var för honom hon log.
Hon kunde inte hålla sig. Med höger hand bläddrade hon fram hans nummer och ringde upp. Visserligen kunde hon ha slagit hans nummer, hon kunde det utantill, men en viss nonchalans måste bibehållas. Han svarade på andra signalen.

”Har du sett solen? Sådana fantastiska soluppgångar finns inte, vet du.”

Den underbara klangen i hans röst när han sa ”vet du” rann som gyllene, smält smör eller bärnstensfärgad honung genom hennes vener.

”Fjolla”, fnös hon och honungssmöret rusade.

Jag väntar, väntar. Han var visserligen inte hennes än. Inte ens i Elsas bubbla var han hennes. Än. Mycket kunde sägas om Elsa. Man kunde säga att hon var en märklig jävla brud, ett förvirrat jävla socialfall, en naiv människa, en ologisk person. Om man påstod något sådant skulle man ha rätt, i alla fall i något hörn, i någon alternativ sanning modifierad av lite små vita eller grå eller kanske svarta lögner eller rykten. Vita rykten. Hur som helst kunde man inte säga att hon var otålig. Hon var en jävel på att vänta. Att vänta var för i övrigt precis vad hon tänkte göra. Det var henens sätt att med säkerhet nå fram till sitt mål. Det rullades sakta mot henne, som ett fat med sushi på en sådan där sushiresaturang med rullande band. Inte för att hon gillade sushi. Hon hatade skiten. Fast mot henne kom den ju. Inte sushin. Du.

Någon gång måste du bli själv. Han kunde inte tillhöra den där blekfeta (eller hur var det nu) bruden, även om han gjorde det för stunden och hade gjort det i x antal år nu skulle det aldrig hålla för alltid.

”Du är en fjolla”, spann han i luren. ”Jag kan inte prata, Tess sover.”
”Snälla? Jag ligger ensam i förgyllt solsken och saknar sällskap.”

”Du borde bli killtjusare och skaffa dig en sängpartner.”

”Jag sparar mig åt dig”, och hon visste att han skulle skratta åt det.
Han skrattade.

”Då kan det väl inte hjälpas att Tess, jag får ursäkta mig med att jag idkar umgänge med min framtida fru.”
Och jag har sett, dina pupiller växer när du är med mig.

”Allt annat vore lögn, förtal och hittepå!”
”Sannerligen.”

Tystnad.

”Vad tänker du på, Elsa?”

Någon gång måste du bli själv!

”Att någon gång måste du bli själv.”

Han och Alexandra och jag

2009-06-09T12:19:00.000-07:00

Om jag lägger fokus väldigt mycket åt vänster tittar jag rakt på dig. Någon har snurrat mitt huvud tre varv åt öster och sedan sju varv tillbaka igen. I ögonvrån löper skuggorna längs med de robusta timmerväggarna. Stearinljusen på bordet flackar och droppar vitt, genomskinligt vax på den oljade träytan. Du ler.

Vänta.

Spola tillbaka tiden två sekunder.

Log du just?

Du ler fortfarande.

Vi pratar om något jag inte längre minns hur det började. Ibland skrattar du. Ibland tassar vi fnissande ut i köket och hämtar fler burkar, ännu en box och ytterligare cigarettpaket. Fimparna ligger som ett avslaget snöfall omkring bordet. Ölslattarna är avslagna. Ljuset gör sig självt avslaget i takt med droppandet. Min blick och mitt fokus är avslaget. Du skrattar igen och dina tänder lyser i halvdunklet. Du är inte avslagen.

Vad vill du?

Jag försöker tyda dig. Tro mig. Jag försöker. Jag ser dig i ögonen och ser din sådär charmigt tvivlande blick. Jag vill att du ska stanna, men det känns så långt bort att jag ger upp tanken redan innan jag riktigt tänkt klart den.

Vänta.

Du stannar. Eller nej. Det är jag som inte stannar. Jag följer med dig. Vi flyr tillsammans, flyr vind för våg ut i stugans jävla vardagsrum och kök och övervåning och sedan så blev det ju så fel. Vad flydde vi ifrån? Du står fortfarande framför mig. Du ler. Du ser tvivlande ut och jag tvekar med varenda nervbana.

Det känns som om jag vill gråta, gråta eller spy.

Du tänder en cigarett. Drar upp benen. Stödjer hakan mot dem. Ler lite. Tvivlar. Ler. Tvivlar.

Fan.

Ditt bord är klätt med aska. Jag tänker att du nog är likadan. Att vi är av samma skrot och korn. Det handlar inte bara om att vi röker samma cigarettmärke och att vi båda fräser åt starksprit.

Jag har följt dig ett tag nu, Alexandra. Jag minns den dagen när Hannes stormade in i vår då gemensamma lägenhet och drömskt hävdade han var kär och hade funnit kvinnan i sitt liv. Samma kväll sågs vi för första gången. Du var ljuvlig, du är ljuvlig. Och ful. Ditt kantiga ansikte ramas in av kaskader av kastanjebrunt hår, dina smala, djupa ögon av långa ögonfransar.

Om jag bara kunde förstå vad du menade!

Ni såg lyckliga ut och jag log överseende. Tre timmar senare hade Hannes i all sin iver däckat över bordet och vi två, de ännu vakna, lät honom sova och fortsatte umgänget i ett annat rum.

Det borde vara lugnt, det borde inte vara någon fara. Det har ju alltid fungerat förut. Varför skulle det inte kunna rulla på nu också? Varför ler du sådär? Varför tvivlar du sådär målmedvetet?

Jag vill hata dig. Men så är du så sjukt vacker och sabbar allt igen. Här bor du Alexandra. Åh fy fan. Hannes kommer att döda mig. Nej. Hannes dödar inte. Hannes blick kommer att mörkna, han kommer hyperventilera i exakt 9,5 sekunder innan han halsar tre koppar kaffe och flyr. Flyr precis som vi flyr.

Ett omöjligt dilemma. (ordet nej sitter fast i mina lungor)

Det där med att gråta inombords har jag aldrig tidigare köpt. Men jag känner hur hela Hannes existens inom mig smälter till tårar kring mina organ, pumpas runt i mitt system och sprider sig oundvikligt genom hela mig.

Vad skulle väl ändå dårskap vara till för.

Fly med mig, Alexandra. Om inte anat så för att slippa se Hannes någonsin igen. Jag vill ha ett falskt pass och en plastikoperation, vill se annorlunda ut och odla skägg och bara fly. Aldrig mera Hannes, aldrig mer min bästa vän. Vad fan flydde vi ifrån?

Å andra sidan kan jag ju inte säga nej. Inte någonstans kan jag utan tvekan säga nej till dig. Men jag ser hur någonting händer, något förbjudet sker. Inte heller jag kunde låta dig vara. Sprang dina händer över mig, sprang mina över dig. Jag hade aldrig kunnat säga nej till de där hårkaskaderna som släpade genom askan och lämnade ett gigantiskt spår efter sig. Inte heller till den försynta foten som övergick till att vara allt annat än försynt när den väl hittat sitt mål.

Det var först när du mötte mig i luften över soffan som jag trodde på min egen ursäkt, att du faktiskt ville överge din älskade för en sådan drummel som jag.

För en jävla drummel är jag. Den drummel som till sist lade sina skrupler under den soffa i vilken han sedan lirkade och trilskades med sin bästa väns flickväns behå. Drummeln såg sagda flickvän kasta av sig allt annat vad kläder hette och sedan sänka sig över honom.

Om någon frågar kan jag ju alltid säga att hon våldtog mig.

Min mun viskar ”kom hit, kom hit”.

Det blir såhär ibland. Det händer väl alla. Alla gör väl snedsteg. Alla knullar väl med sin väns tjej? Det är ju inte som att jag menar att såra honom. Jag bara trampar lite snett, gör ett sådant där misstag som alla gör. Du tvingar mig från allt förnuft. Yrseln kommer plötsligt. Ångest. Jag känner den sippra ut i blodet tillsammans med tårarna efter den förintade Hannes. Jag kommer aldrig att förlåta.

Vi vaknar. Vi dör. Vi dör mer än vi någonsin kommer att dö igen. Hannes vet ingenting. Han kommer med baktung baksmälla utsläntrandes i köket med rusigt hår som om det var han och inte jag du hade rufsat till i natt. Hans blick är tung och för en sekund tror jag att han vet, han vet, han vet, nu flyr vi.

Naturligtvis vet han inte. Han vaknade ju med dig vid sin sida, Alexandra, dit du smugit in sedan skulden nått dig med. Din oro och ångest och allmänna panik är lätt att missa. Du blundar ju och inte ens Hannes som känner dig så väl kan se igenom den tunga dimman av huvudvärk som just nu spränger och krackelerar hans världsbild.

Trots den hastiga ursäkten om ett möte som gav mig anledning att smita är luften inte lättare att andas utomhus. Här finns inga tunga ölångor, sura vinskvättar eller halvrökta cigaretter, men syrehalten är lägre än på Drottninggatan i Stockholm trots att snön och den frostbitna andedräkten är gnistrande ren.

Det är ju det den inte är.

Vi är smutsiga nu, Alexandra. Läskigt skitiga. Det är skuld och det är skam, det är över Alexandra, that’s it, det här var allt. När jag skyndar bort från stugan dit jag bjöds av min bäste vän slår mitt hjärta dubbelvolter utan att det slår kärleksgnistor. Du är vacker, Alexandra, och smutsigt ful. Du är någon som inte älskar, trots allt du lovar Hannes dag efter dag. Vår enda natt var ingen enda natt för dig, utan en i mängden. Varför var du tvungen att ta mig? Varför var jag tvungen att tacka ja?

Jag förföljs av svarta, skuldtunga fotspår som lyser mot den rena snön.

Min mage krampar. Jag är hemma under duschen. Vill att vattnet ska omsluta mig, värma mig, trösta mig, bota mig, tvätta mig. Smutsen sitter inte på utsidan. Den sitter inte i huden, den sitter inte i kroppen, den sitter inte ens i kuken. Smutsen är skammen, skammen är skulden, skulden är ingenting mer än definitiv. Den sitter och krampar i magen. Som tinnitus kommer den att följa mig. Den kommer att krampa dygnet runt, kommer att vara påtagligare när jag är ensam, när tystnaden i vanliga fall skulle ha lugnat mig. Aldrig mer kommer jag att kunna se mig själv i ögonen.

Ångestfyllt gnyende stänger jag av vattnet. Jag torkar mig. Handduken får min hud att rodna. Jag får syn på min spegelbild och...

Jag sitter på knä. Spyr i toaletten.

Jag monterar ner alla speglar.

Jag sitter vid mitt köksbord. Jag stirrar ner i ytan och inser att jag aldrig mer kommer att kunna se ett kök utan att tänka på dig, Alexandra, dig och ditt jävla kök och din jävla läderkjol. Vi borde inte. Vi kunde inte. Ändå. Ändå försökte vi fly.

Det här

Är

Världens

Ände.

Vi flydde från mera än vi vann.

Allt du är

2009-06-08T12:54:00.000-07:00

Barn, jag måste berätta om vårat populäraste påhitt, som vi sitter och skickar fram och tillbaka på msn om kvällarna. Vi skriver utifrån låtar. Fånigt? Fint. Kursivt = citat.

Egentligen var det alldeles för muntert för att ha sådan ångest. Ljuset var sådär mörkgult, som om alla fönster var flaskor med äppeljuice som solen lös igenom. Livet var ett äppeljuiceakvarium. Fast ångesten var lik förbannat där. Den grep i magen, sög åt sig energin, tankarna, livet själv. Äppeljuicen. Du är ju så fin. Ångesten är så hänsynslös. Du är ju så jävla fin. Allt du är. Du är så jävla fin men jag är så fel, och minus gånger plus är ändå alltid minus. På något sätt. Det är så märkligt, säger ångesten, och kramar lite till. Kramar ur den sista droppen ur organen och kramar lite till. Du är ju så jävla fin. Varför förstår jag inte? Varför ligger jag på mitt jävla parkettgolv, sprattlandes med benen i ett fåfängt hopp om att ångest och panik är bättre att ha i sprattlande ben än i ärligt livlösa.
När den värsta attacken lagt sig, hyperventilationen övergått i en mer systematiskt och faktisk andning, stirrar jag upp i taket. Parkettgolv och jävla SvenskaBostäders standarstak. Helvete. Vad hände med rationalism?
Kan någon. Bara berätta. Varför jag inte. Bara. Lägger mig. Bredvid dig. I Äppeljuicens ljus. Varför.
Älskar jag dig inte.
Det är parkettgolvet och jag nu.

Hon ligger ju där, hon rör sig inte alls, jo, bröstkorgen häver sig som om tjugotusen sorger vilade på hennes tappra men ack så veka revben. Med ryggen mot väggen ligger hon med oskyddade bröst mot mig, häver dem mot mig och liksom skriker åt mig att slita sönder det där pickande hjärtat som springer därinne. Du andas ganska tyst. Hur nära är jag inte att sträcka mig efter dig? Jag vill ju bara hålla om dig, möta dina läppar och viska i ditt öra hur allt egentligen är. Hur nära är jag inte att skrika mig sönder och samman för att jag inte kan göra allt det där?
Världen är ingen rättvis plats och ingen har sagt att den ska vara det heller. Ingen jävla alls.
Och likt förbannat vet jag att jag inte kan stanna här. Att gryningen redan knackar på fönstret och droppar in i form av äppeljuice och att du kommer att vakna. Du kommer att vakna, blinka, gäspa, blinka, undra, inte förstå, minnas, dra efter andan och dö framför mina ögon igen. Precis som du gjorde igår.

Jävla idiot. Jag är ett jävla skämt. Det bara brast. Jag vill ju bara vilja vara din. Istället för att se dig känner jag mina trötta ögon betrakta dig, dina mjuka former mot skrynkliga lakan. Det fula täcket, ditt otvättade hår. Jag vill vrida mig bort och gråta, men vet att det aldrig aldrig fucking jävla aldrig kommer att hända. Jag vill ju bara vilja kasta mig i dina armar och säga att du är det finaste jag vet. För det är du. Dina avsparkade skor ser ut att vara utplacerade i min hall av en övernitisk konststudent. Din hårknut är perfekt slarvig. Jag själv kan öva i flera timmar på att försöka få den att få samma charmiga slarvighetskänsla på mitt hår, på mina avsparkade skor. Det går inte. Du går inte att efterlikna. Hur kan jag då vara så jävla dum att jag säger nej? Jag vet att det är helt ur fas med allting vi bestämt. Vad fan tänkte jag på? Jag vill ju bara vilja vara din. Ändå sitter jag här och vet att ångesten kommer att komma från alla håll oavsett vad jag väljer att göra för återvändsgränder är lika fantastiskt opraktiskt jävla korkat opraktiska. Jag kan inte stanna här. Jag kan inte vara nära dig. Jag måste stanna här. Jag måste vara nära dig.

Jag kan ju inte andas utan dig.
Jag vill vara över dig. Vill se ner på dig, rakt ner i hela jävla härligheten, rakt ner på dig. Vill röra dig som jag rörde dig förut. Sedan ska du skratta, prata strunt och ditt taltempo ska vara minst trehundra kilometer i sekunden (för så vill jag ha dig) och jag ska fnysa åt dig med ett leende. Sedan ska du plocka upp allt som är ditt, allt du är, dra på dig ditt hela bohemiska liv som jag älskar mer än min bleka fyrfärgsimitation av en levnadsstandard och skratta. Du ska fladdra omkring i omatchade kläder som klär dig så omedvetet väl, för hela du är omedveten, och skratta. Du ska dra på dig de där förbenat välplacerade, slarvigt avsparkade skorna, knyta en sjal om huvudet, värdigt påpeka att du ser ut som en trasig orkan (det gick inte att hindra, det var som en orkan) och skratta. Du ska tindra, lysa, skina, glimra, du ska skratta, jag ska fråga hur du mår och du ska gå och du ska skratta. Jag älskar att du skrattar när du går.
Jag kan ju inte andas utan dig.
Vad jag önskar att det inte vore en perfekt uttalad, snirklig, finslipad till minsta detalj och så in i helvete välstrukturerad lögn.

Fan ta mig. Jag vet inte riktigt vad det är. Åh gode gud döda mig här och nu. Fast vänta. Fast nej, döda mig nu, innan lögnen spricker som en jävla blindtarm. Fast. Lögnen har ju redan spruckit. Så skitsamma. Bara döda mig. Förr eller senare. Jag fattar väl att det skulle ha varit perfekt. Jag vill skrika, banka in min egen skalle med en gjutjärnspanna och gråta. Jag vill se ett stjärnfall. Jag vill tappa en ögonfrans. Jag vill bryta en pepparkaka i tre delar. Jag vill ha en önskan. Och som jag ska önska. Att lögnen ska bli sann. Låt lögnen bli sann. Låt mig vilja ha dig. Låt mig kunna ge dig allt det där jag inte kan ge dig. För faktum kvarstår. Jag kan inte ge dig något alls. Jag bara sitter och tittar in i ditt äppeljuiceakvarium, betraktar dig, och älskar dig.
Nej.
Det var ju just det.
Jag älskar dig inte.
Det finns flera sätt att älska på.
Och det finns ett facit.
Det finns ett rätt och fel.
Jag räknade fel.
För minus gånger plus är ändå alltid minus.

EN EVIGHET TIDIGARE SAMMA NATT/MORGON/DOMEDAG
Du kom hit strax innan midnatt. Du traskade in genom dörren och jag blev glad. Blev. Glad. Jag reste mig och gav dig ett leende, men du skrattade inte. Jag undrade, du pratade. ”Kanske är det som det brukar, att jag bara pratar strunt, men jag börjar nästan tro att jag är kär”. Kan jag skylla på dig? Var det du som slog sönder min skrattande illusion av livet som en dans och du som ett återkommande inslag utan betydelse? Du betydde. Du betydde inte. Jag ville döda dig, jag ville älska dig, jag ville ha mitt liv som det var.
Den egoistiska världen puttade ut mig, över kanten och bort. Jag ville inte se. Hur kunde du ställa dig där, framför näsan på mig, och deklarera en eventuell kärlek? En definitiv kärlek som jag inte ville ha, inte kunde ta, för du var ju bara du och inget jävla mirakel. Hörde du det? Inget mirakel alls.
”Kan du fatta hur puckat det känns att säga nej?”
Du grät framför ögonen på mig.

TILLBAKA I HELVETET
Jag ser ju att du rör på dig nu, din hand darrar.
Du betydde. Du betyder inte.

Oberoende och distans. Vi hade ju sagt så. Varför kan du inte bara lyssna? Jag vill så förtvivlat jävla gärna säga att det här är ditt fel, ditt jävla fel, dina jävla skor, din jävla äppeljuice. Jag vet att det är mitt fel. Jag vet att det är mitt fel. Jag vet också att vi inte delar på någon skuld. Vi har istället fördubblat den i någon sorts obetänksam egoism – att ha mer, ta mer, mer, skitsamma vad fan det består av. Nu har vi mycket och inte fan består det i något som är lätt att bara dumpa i en sjö. Jag vill vara advokat, jag vill vara en upptagen med medelåldern, som har en jävla ursäkt att inte älska dig om den så bara stavas arbete. För trots all denna kärlek blir det aldrig dig och mig. Jag behöver en ursäkt. Jag kan inte bara sitta här och älska dig fast på fel sätt. Jag älskar allt du är men inte dig. Jag kommer alltid att vara älskaren som inte älskade dig. Fy. Fy fan. Fy fantastisk.
Jag går nu. Nu går jag. Jag kommer inte hit igen. Trots att det är mitt hem, inte ditt. INTE DITT. Mellan välbekanta lakan som ifall vi någonsin hade varit ett par. Bli ett mirakel, fittiga jävla brud. Fast sluta nu. Var inte så vulgär. Fast samtidigt. Vad finns det annat kvar att vara?

Nyss var luften fuktigt het, nu är den kall och vass. Trots den pissvarma äppeljuicen kan jag inte andas och det är ditt fel. Ditt fel, inte mitt. Jag bad inte om dig, inte om det här, inte om dina jävla dubier, inte om dina satans förbannade känslor, jag bad inte om dig. Jag vill ju bara att du ska samla ihop allt du är och försvinna ur mitt liv, att vi ska ses på torsdag när jag har en ledig kväll, ha sex och spilla öl på mitt golv. Ditt golv, här ligger jag på golvet på en obäddad madrass, för jag ska ju gå nu. Det är ju ditt fel. Det är du som har slängt ut alla dessa ord mellan oss, som ifall vi någonsin hade vart ett par, men hör på det här – VI har funnits, men du särknullade det. Ett perfekt ordval. Du särknullade allt vi var när du spändes, du darrade, du brast. Du brast sönder oss. Inte jag. Du.
Så jag går. Ut. Sparkar dina avsparkade skor åt pipsvängen (som du skulle ha sagt), öppnar dörren. Skrattar inte, fnissar till, springer tillbaka, lyfter upp allt du är och hittar ett svart hål att lägga det i. Du ska för evigt bort och jag får aldrig minnas dig, det bästa som någonsin hänt. Jag älskar när du rör mig och när du är här och jag hatar mer än allting att jag inte kan bli kär. Jag går nu. Tittar inte på dig. På allt jag älskar. På dig, du perfekta, på allt du är, på allt jag älskar. Jag går ut. Jag skrattar inte.
Jag önskar mer än någonting att det fanns alternativ till detta trötta, torra, bittra slöseri med liv.

Illuminati

2009-06-03T11:20:00.000-07:00

- Jag söker alltings svar, lösningen på varje liten skitsak. Finns det en gemensam sådan?
- "Skit i det, köp en häst".
- Älskar du mig?
- Skit i det, köp en häst.
- Vill du inte lägga dig här bredvid mig?
- Skit i det, köp en häst.
- Och ta mig härifrån?
- Skit i det, köp en häst.
- Kan du aldrig vara det minsta lilla seriös?
- Skit i det, köp en häst.

Och jag tittar på den här texten och önskar, önskar att jag var så pass estetisk och euforisk att jag hade skrivit allt för hand utan att använda ctrl+c+v.

Stockholm

2009-05-31T13:42:00.000-07:00

Ronja sitter på bussen och försöker hitta det charmiga i att skumpa runt i trettiofemgradig sunken värme. Hennes vänner säger alltid det, att de föredrar bussar framför tunnelbanor, att de är mer personliga och charmiga.
Ronja blundar, fast ögonlocken skumpar liksom upp igen strax efteråt då bussen hoppade till. Hon suckar. Hon ser ut genom fönstret. Rutan. Undrar förstulet om det skulle heta en ruta om den var rund. Undrar förstulnare hur runda hörnen på rutan måste vara för att det inte längre ska kallas för en ruta. Förstulnast är tanken om vem det är som bestämmer hur kantiga hörn ska vara för att det ska vara hörn. Hon ler plötsligt. Hon inser att hon skulle tycka om det yrket. Att bestämma om något är för runt eller inte. Hon fnissar till och tänker på EU och hur de får bestämma hur raka gurkor ska vara. Hon fnissar lite till och tänker att EU i alla fall inte kan bestämma att de snea grukorna inte får vara gurkor längre.

Ronja går av bussen. Hon inser att det är fel station, och vänder sig om mot farkosten igen, bara för att höra den pysa till och segla iväg. Hon mumlar något för sig själv. Hon kliar sig trött i håret och stapplar fram till tidtabellen. Tittar på klockan hon har runt halsen.
Hon fnissar till. Det gamla fickuret hon har i kedjan med en hel visare och en som asslar omkring bäst den vill, har hon ju mest där för att... för att ingenting. För att hon är flickan med den trasiga klockan runt halsen.

En sekund kommer inte långt

2009-05-26T03:39:00.000-07:00

Ett, två, tre, fyra, fem hopp tar sekundvisaren framåt över urtavlans oändliga landskap. Sommarnatten och dess låtsasmörker lurar inte mig. Jag har lärt mig att det bara är en lögn. Natten kommer utan sitt svarta under de här månaderna, och trots att solen lämnar himlen är inga handlingar dolda. Jag vet dessutom att brevbäraren dricker frekvent och vilken färg hans fickplunta har, men det lär vara av mindre relevans.

(Ibland skiter han i pluntan och tar med sig små snapsflaskor.)

Barnen i grannhuset slår sönder snäckornas skal och blottar de feta snigelkropparna därinne. de anlägger en massgrav bakom rosenrabatten. Varje dag går fru Grannhus ut i trädgården och betraktar sina rosa blomster med ett varmt leende, likt Volksdeutsche som flyttade in i de polska judarnas lägenheter och lyckliga åskådade de antika möblerna. Bakom varje nyutsprungen ros vilar ett blötdjurskadaver. Bakom varje beslagtagen lägenhetsdörr vilade minst en död jude. Fru Grannhus ler och serverar barnen saft vid verandabordet. I köket väntar hennes man på att få ge henne hennes dagliga kok stryk. Det ser jag från vindsfönstret runt elvatiden varje kväll, trots att herr Grannhus tittar efter så noggrant att ingen ser. Står man bakom gardinen är man osynlig och allseende.

Inte heller fågelsången lurar mig, inte alla försäkringar om att allt ska bli bra. Förr tvingade de på mig en peruk, men var gång jag tog av den följde stora testar med. De har givit upp den idéen. Låtsasmörkret faller, håret faller, allting faller men jag vet ändå exakt vad som sker utanför huset. Jag vet när barnen Grannhus går till stranden (klockan tio varje dag, med undantag för söndagar och dagar med dåligt väder), när hon med hunden passerar (hon försöker lura mig och gör sitt bästa för att göra klockslagen så varierande som vanligt, men hon passerar alltid mellan klockan åtta och klockan nio på kvällen) och jag vet exakt hur mycket klockan är och hur litet tid som är kvar.

Med kikaren framför ögonen ser jag hela vägen till stranden, om jag tittar från fönstret i mammas och pappas rum. Det får jag, trots det lama tjatet om deras privatliv. De vet också hur litet tid som är kvar.